Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
teren angår, så är den icke olik dem, som Byron helst
skildrar, ehuru desse höra till ett annat kön. Medea
framkallar icke blott furierna, utan är sjelf en
sådan; och det ögonblick, då hon bereder sig att
mörda sina barn, kunde icke af Cains och Manfreds
författare blifvit starkare Skildradt, än det skett
i dessa förfärliga ord:
"Ja, utbryt, olycksmoln! Låt ur ditt sköte ljung a
Den vig ge f aldrig än en Hämde-Gud sågs slunga!
Med uppror, stormars tjut och sjöars raseri,
Förkunna, o Natur! så långt ditt välde räcker,
Att detta ögonblick skall liämden helgadt bli.
Förmörkas Sol! En härjnings-pest låt öda*
Från Gudars lugn till minsta fågels hopp!
Förgås de foster rnå, som alla mödrar föda,
Tills jag min hämd fått fylla opp!
Du tid, som varit har, som är, och än skall ila
På seklers axlar kring i evigheter ner!
O tid! på dina vingar hvila!
Se det, som förr ej skett! Se det, som mer ej sker!
Men ack, mot dessa små en dolk Medea väpnar.
O Hekate! Slit känslan ur min barm!
Jag vill se bort: för du min arm!
Sof modern, och stöt till!. . . jag häpnar.
Nej! Nej! jag måste Jason se. Det mig en dubbel
styrka gifver: Då vid hans knän hans söner le, Då i
hvar blick förtjust han blifver; Då ren hans armar
öppnat sig, Att dem i fadersskötet taga: Då är det
tid att dolken draga; Då är det tid att hämnas mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
