Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
Det är det hårdaste jag vet,,
Xår ödet älskarns boja lossar,
Och harmsen hans Gudomlighet
Den bildf kon honom skänkte, krossar,
i ilk tålamodet vid en fi räf, Jan prisat I Huden
i min smärta: Då han ej gnid och anor gaf, Gaf han
’mig lyran och ett hjerta.
Men . . . denna lyran är e; mer.
2 Hl okänd strand mia ödet jagar.
Ack! den förföljda svanen Magar.
Man kunde af denna klagan sluta, att LIDNER fann sig i
samma olyckliga belägenhet, som OVIDIUS, då han blef
förvist till nejden af Svarta Hafvet. Men den okända
strand, dit han säger sig af ödet jagad, var i Södra
Finland, som den tiden ej borde af någon Svensk med
sådan farhåga anses. Icke heller var han dit forvist
eller förjagad, utan han for, att besöka en anhörig,
som var Kommendant på Sveaborgs fästning. Derifrån
begaf han sig till Åbo, i hvars nejd han gjorde
en bekantskap, som blef i den mörka taflan af han*
öfriga lefnad en ljuspunkt, ifrån hvilken allena han
erhöll nästan all sin dager.
Att Skalder drömma om en himmelsk urbild af skönhet
och fullkomlighet, som de någon gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
