Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grefve Carl Gustaf Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
Baner, som under sitt äfventyrliga återtåg insjuknat
och i Halberstadt slutade sin ärofulla bana (den
10 Maj 1641), hade före sin död yttrat sin önskan
att få lemna öfverbefälet åt Torstenson. Men som
denne då befann sig i Sverige, hade han förordnat,
att det emellertid skulle delas af hans svåger Pfuel
ined Wittenberg och Wrangel.
De utländske Ofverstarne, som voro i svensk tjenst,
missnöjde öfver obetald sold och afundsjuke öfver
de svenske befälhafvarnes företräden, nyttjade nu
åter tillfället att uppresa sig och föreskrifva nya
villkor för deras fortfarande tjenst. Dessa måste
tills vidare beviljas, helst Piccolomini, underrättad
om dessa rörelser, gjorde sig färdig till anfall.
Wrangel höll på att förskansa sig på ett skogbevuxet
berg vid Wolfenbiittel, då han blef angripen af
tre Kejserliga brigader. Dem mötte det tappraste
motstånd, främst af det blå regementet, som stod i en
liten förskansning långt fram om de andra. Fiendens
försök att falla Svenskarne i ryggen afböjdes af
Königsmark. För öfrigt var det blott Wrangels troppar,
som deltogo i denna märkvärdiga strid. Den varade
i flera timmar. De Kejserliga blefvo med en förlust
af 4 till 5000 man till-bakaslagne. Obetydligt hade
Svenskarne lidit. Deras bundsförvandter Liineburgarne
och Weimarianerne stodo såsom sysslolöse åskådare
af striden.
Inom den svenska hären fortfor den oroliga
o
andan hos de främmande tropparne, då inga pen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
