Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
00BB1540
LIFLIGARE UMGÄNGE. DAGBOKEN.» 15
blad. Öfverstinnan Silfverstolpe, Lindblads moderliga vä-
ninna, behöfde ej be henne öfverse med den store komposi-
törens »ojämnheter». »Jag vet ingen», svarar hon härpå,
»som jag bättre begriper än Lindblad, och knappt nå-
gon, som jag mer kunde hålla af, om han t. ex. vore min bror.»
Bådas varma intresse för Jenny Lind blef äfven ytterligare
ett föreningsband dem emellan.
Fredrika Bremer hade allt ifrån Jenny Linds debut
som sångerska följt henne med lifliga sympatier. »En ung
mille Jenny Lind har uppträdt i Agatas roll i ’Friskytten’
och förtjusar alla såsom sångerska och aktris», skrifver hon till
Böklin den 20 mars 1838. »Jag har aldrig haft nöje af m:lle
Högqvist, men denna lilla Jenny Lind går mig till hjärtat med
sitt enkla och själfulla spel; hennes röst är ej mycket stor
men kristallren och sången fullkomlig, äfven efter de finaste
kännares omdöme. Det är märkvärdigt, att hos denna
knappt tjuguåriga, fina, hvita, täcka flicka se det lugn, den
säkerhet, som vi finna hos den fulländade, sig medvetna
konstnären. Hon tyckes sjunga i ren glädje öfver sången.»
Det var tanken på Jenny Lind i titelrollen, som in-
spirerade Fredrika till de scener, hon nedskref af »Blenda>.
Men personligen bekant med den unga sångerskan tyckes
hon först hafva blifvit vintern 1842—43, då Jenny Lind
hade sitt hem hos Lindblads. Trots skillnaden i ålder drogos
de båda rikt begåfvade kvinnorna till hvarandra af ömsesidig
sympati, och Fredrika blef snart sin unga väninnas för-
trogna.
En förklaring af den trollmakt, som drog Fredrika
Bremer till Jenny Lind, ligger i den unga sångerskans
genuina svenskhet. Men själfva grundtonen i det själfulla
väsen, som så intagit henne, har hon med fin uppfattning
angifvit i ett bref till deras gemensamme vän, H. C.
Andersen, från början af november 1843, då Jenny Lind
nyss återkommit från en färd till Danmark. »Jag ser af
det lilla bref, mille Lind lämnade mig från er, att det nu
ej lär löna mödan tala med er om någon annan än
henne»>, skrifver hon och fortsätter därpå:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
