Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 »HEMMEN I DEN NYA VÄRLDEN.»
tidningarna bragt underrättelsen dit. Men ingen af hennes
landsmän eller vänner tordes säga henne, hur det förhöll
sig," och af en eller annan anledning fick hon ej något
bref hemifrån. Underrättelsen träffade henne först vid
hemkomsten i början af november.
»Det var ett svårt slag», skrifver hon den 13 november
till Böklin. »Och så alldeles oväntadt. Jag lefde i tankarna
på mitt möte med Agathe, i allt hvad vi skulle tala och
verkställa tillsammans, i hoppet att göra henne frisk och
lycklig. På svenska kusten vid Dalarön, just som jag be-
redde mig att landstiga och att om två timmar vara i
mitt hem — då mötte mig budet, att jag ej mer skulle
finna henne där, ej mer på jorden. Svedan af denna stund
är icke att beskrifva . . .>
»För henne klagar jag ej», tillägger Fredrika längre
fram, »jag känner, att det var godt för henne att gå, innan
en ny vinter kom och nya bekymmer, som hon hade föga
kraft att möta. Hennes lif var en oupphörlig kamp med
vårt klimats stränghet och hennes egen svaghet. Hon gick,
när sommaren gick, när blommorna vissnade, när sång-
fåglarna flögo sunnan . -. . Hon har ingen vinter mer att
mötal»
Men trots dessa tröstegrunder fattas Fredrika med för-
färande makt af ensamhetskänslan, i synnerhet under den
tid, som hon kort efter hemkomsten med de sina till-
bringar på Årsta. Hon har i ett bref till sin engelska
väninna, mrs Hall, gifvit ett gripande uttryck åt dessa
veckors djupa ödslighet.
»The sun and song of our house were gone for ever.
All was dark and silent. The snow fell slowly and si-
lently around us covering the great fields, about which the
dark fir woods stood in silence also. All seemed to me
like a’ tomb — the tomb of my best beloved one that was
laid in cold earth in yonder churchyard, whose church spire
rose out of dark woodland by the horizon. ’So days and
> Se Mary Howitt, An Autobiography. Vol. 2. London 1889, s. 85:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
