- Project Runeberg -  Fredrika Bremer : biografisk studie / Senare delen /
383

[MARC] Author: Sophie Adlersparre, Sigrid Leijonhufvud
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UTDRAG UR BÖKLINS ANTECKNINGAR OM FREDRIKA BREMER. 383

manen något främmande och blef därför af romanvännerna
betraktadt såsom en afväg. Men det var just detta sinne,
som bestämde hennes väg och bestämde henne, att icke
skrifva romaner, därtill hon icke heller synes haft någon egent-
lig kallelse. Som väcke- och trösteande behöfde hon en annan
väg. Det kan ställas i fråga, om dikten i någon form kan
tjäna till ett sådant ändamål. Erfarenheten må svara. Vägen
var egendomlig men den enda, som stod henne öppen. Utan
lysande exempel i konstens historia står denna diktningsart icke
— vi erinra endast om Dante. Evangelii predikan genom
konsten är ju icke att anse för någon konstens afväg.

Huru Fredrika Bremer kommit in på den vägen, är redan
antydt. ”Tröstarinnans genius var sådan, och tröstarinnan är
det, som andas i alla dessa teckningar. Hon har ock vetat att
göra familjerna och de flesta där förekommande personer, åt-
minstone de kvinnliga, mer eller mindre beroende af sitt tröst-
ämbete. De ha hvar på sitt vis fått någon påminnelse om
den bristernas och tillfälligheternas värld, som de lefva uti.
Hon sköter icke om att skapa idealer, och om hennes in-
gifvelse än skapar sådana, röjer hon likväl en egen lust att
gäcka dem med hvarjehanda brister och skuggor, som stundom
nästan likna kapriser, och det ofta, där konstsinnet, åtminstone
det idealistiska, minst önskar dem.

Sådant kan skäligen anmärkas. Den klassiska konsten är
konstens lagsida och fördrager inga tillfälliga påbitt, inga
omotiverade skuggor och lyten. Men som sådana likväl alltid
finnas i den verkliga världen och af ingen kritik kunna ut-
plånas, så vet den andligare konsten råd äfven för sådant,
äfven för det tillfälliga och lytta: ja, det kan väl sägas, att den
andligare konsten, som går ut på att skapa, icke idealer, icke
typer eller bildstoder utan lefvande individualiteter, just be-
höfver dessa elementer till klädsel och föda: Kärleken är en
integrerande makt: han öfverskyler allt bristfälligt, nämligen
så att han integrerar det i sig, blir innerligare, andligare, i det
han bestämmer sig till medlidande, deltagande o. s. v.; så för-
håller det sig äfven med den kristna konsten, och däruti är hon
en trösteande. S

Så synas ock de af kritiken öfverklagade ofärdigheterna i
mell Bremers teckningar hafva tillkommit af något, om än oklart,
behof att därmed nära och förhärliga de sköna, kraftiga, and-
liga individualiteter, hvarmed hon låter dem öfverskylas. I
familjerna, hos. personerna liksom i hela människolifvet, måste
finnas något som behöfde ljuset och trösten ofvanefter. Detta
är tecknarinnans sätt och konst. Den visar oss det starka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:06:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/frbremer/2/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free