Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 BILAGOR.
Den sista facen af Fredrika Bremers Aurora-idé (den
ande- och samhällsfria kvinnan) blef Rosa Norrby i novellen
»Fader och dotter», som först påtänktes i Gentve 1857 men
sedan skrefs i Rom under vårdagarna 1858 i det sköna lugna
härberget för protestanter på Monte Tarpeo. Förf. behöfde,
skrifver hon om sin Rosa, denna dagsida efter sin tragiska
Hertha. Denna hade hon lärt känna afs egen bitter erfarenhet
i sina förra dagar; med Rosa hade hon senare fått göra en
ljuf bekantskap både hemma.hos sig och under sina resor,
mest i Amerika och Schweiz. Det blef hennes tolfte och
yngsta diktverk — hon kallade det sin Benjamin, under förut-
sättning att hennes illa medfarne Josef ändock skulle blifva vid
lif och behålla sitt rum.
Om Hertha måste förblekna under kampen med föråld-
rade traditioner, vanor och fördomar, så är Rosa däremot det
allt upplifvande, allt öfvervinnande hoppet — den kristliga
tröstarinnan i sitt hus. Glanspunkten i denna teckning är
Rosas sällsamma kur på sin fader för hans stoiska tänkesätt.
Lektor Norrby var en lärd och vis man men hade aldrig känt
behofvet af någon annan själaspis än den klassiska litteraturen
och dess visdomskällor. Därför visste han, när han träffades
af det svåra ödet att mista sin syn, intet bättre råd än det
antikt heroiska beslutet att äfven afsäga sig alla näringsmedel
för att icke här förlänga sitt eget elände och sin dotters sorg.
Inga böner, inga tårar, ingen jämmer förmår rubba den stoiske
mannen, en annan makt måste göra det. Rosa förklarar lika
oryggligt, att hon icke kunde lefva utan sin fader; hon ämnar
följa honom på samma väg.
För sig själf betraktad är denna situation falsk: kärleks-
offret är icke kristligt, det medgifves; men det är icke heller
af författarinnan så menadt: det är en förmörkelse, en förirring
i den naturliga smärtan. Men äfven i den naturliga kärlekens
smärta har allförbarmaren nedlagt sin välsignelse. I denna
välsignelse upplöses handlingen, den naturliga kärleken för-
klarar sig och blir kristlig: Rosa blir sin faders andliga moder;
han -lefyer därefter i många år, omhuldad af hennes moderliga
omsorger, dragande sitt kors med förnöjdt sinne, till dess hans
tid var ute och hans ande fick skiljas hädan i Jjuflig frid,
buren på tonerna af sin dotters evangeliska sång.
VISKA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
