Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karain: ett minne
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I
Vi kände honom under dessa fredlösa år, då vi voro
nöjda med att hålla våra liv och vår egendom i våra
egna händer. Jag tror att ingen av oss numera har
någon egendom, och jag har hört att många av oss av
oförsiktighet satt livet till. Men jag är säker om att de få
överlevande ännu icke äro så skumögda, att de i sina
tidningars dimdunkla respektabilitet skulle förbise
notiserna om uppror av infödingar i den ostindiska
arkipelagen. Det strålar solsken mellan raderna i dessa korta
stycken — solsken och havsglitter. Ett främmande namn
uppväcker minnen; de tryckta orden påminna
visserligen om den närvarande tidens rökfyllda atmosfär, men
denna luft blir för oss bemängd med den skarpa och
genomträngande doften av en landvind, som fläktar
genom svunna nätters stjärnljus; en signaleld lyser lik en
juvel på den mörka klippans höga bryn; stora träd, de
väldiga skogarnas framryckta skiltvakter, stå tysta och
vaksamma ovanför de vida, sovande vattenytorna; en
rand av vita bränningar dånar mot en flack
strandbrädd, det grunda vattnet skummar över klippreven;
och gröna öar ligga utströdda på den blanka havsytan,
likt en handfull smaragder på en sköld av stål.
Och där skymta också ansikten fram — mörka, vilda
och leende ansikten; de öppna och djärva ansiktena hos
barfotade, välbeväpnade och tysta män. De trängde sig
fram på vår skonares långsmala däck i en barbarisk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 14 15:27:30 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fredlosa/0019.html
