Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
vilket föreföll att vara gjort enkom för honom. Då vi en
gång frågade vad som fanns på andra sidan kullarna,
svarade han med ett menande leende: »Vänner och fien-
der — många fiender; varför skulle jag eljes köpa edra
bössor och ert krut?» Sådan var han alltid — säker på
sin roll, en pålitlig motspelare mot vissheterna och my-
sterierna i hans omgivning. »Vänner och fiender» —
ingenting annat. Det var obestämt och omfattande. Jor-
den hade verkligen rullat bort undan hans land, och med
sin lilla skara av undersåtar stod han ensam, omgiven
av ett tyst vimmel, som av kämpande skuggor. Det
trängde sannerligen intet ljud dit in från den yttre värl-
den. »Vänner och fiender?» Han kunde, åtminstone vad
honom själv angick, ha tillagt, »och minnen»; men han
utelämnade då det tillägget. Det gav likväl senare sig
själv; men det var efter den dagliga föreställningen —
mellan kulisserna, så att säga, och sedan rampljusen
släckts. Intill dess fyllde han scenen med sin vilda vär-
dighet.
För omkring tio år se’n hade han lett sitt folk — en
sammanrafsad skara kringströvande Bugineser — till
denna lilla vik, och nu hade de under hans höga om-
vårdnad glömt bort hela sitt förflutna, och förlorat all
omsorg om framtiden. Han delade ut sin vishet bland
dem, han gav dem råd, belöningar, straff, liv och död,
med alltid samma kallblodighet i röst och hållning. Han
förstod sig på konstbevattning och på krigföring — på
att bedöma vapen och bygga båtar. Han kunde dölja
det som rörde sig i hans hjärta. Och han hade större
uthållighet, kunde simma längre, skjuta säkrare och göra
upp affärer med större förslagenhet än någon av hans
folk. Han var en havets äventyrare, en landsflykting, en
härskare — och min goda vän. Jag skulle önska honom
en hastig död i upprätt strid, en död i solsken; ty han
hade erfarit samvetskval och maktkänsla, och ingen män-
niska kan begära mer av livet. Dag efter dag sågo vi
honom för oss, ofelbart trogen scenens illusioner, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
