Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
förenade händer över sina nedböjda huvuden, och bu-
gade sig djupt i den klara strömmen av solljus. Unga
flickor sutto med blommor i knät under ett stort träds
vittutbredda grenar. Den blå röken steg som en tunn
dimma över de högresta takåsarna, husens glänsande
väggar voro flätade av rör, och omgåvos på alla sidor
av grova trädpelare. Han satt i skuggan och skipade
rättvisa; från sitt höga domarsäte gav han befallningar,
råd, tillrättavisningar. Då och då steg det gillande sor-
let högre, och då vände de sysslolösa spjutbärarna, som
betraktade flickorna medan de likgiltigt lutade sig mot
dörrposten, långsamt på sina huvuden. Ingen har nå-
gonsin hägnats med en sådan respekt, ett sådant för-
troende, en sådan vördnad. Likväl lutade han sig allt
efter litet framåt, såsom om han lyssnat till någon av-
lägsen ton av missljud, som om han väntat få höra nå-
gon svag röst, eller ljudet av lätta fotsteg. Eller ock
reste han sig halvt upp i sin stol, som om någon skulle
förtroligt rört vid hans axel. Han såg sig bävande om.
Hans åldrige följeslagare viskade något ohörbart i hans
öra. Hövdingarna vände sig tysta bort, ty den gamle
trollkarln, mannen som kunde befalla över spöken och
sända onda andar mot fienderna, talade sakta till deras
härskare. Under den korta tystnaden hördes det svaga
suset av träden, som stodo kring den öppna platsen, och
de lekande flickornas skratt höjde sig i klara kaskader
av glada ljud. Vid spetsarna av uppresta spjutskaft sva-
jade lätta tofsar av rödfärgat hästhår sakta för vinden,
och bakom de yppiga häckarna slingrade sig en bäck
med genomskinligt, forsande vatten under strändernas
hängande gräs, — oskönjbar — men med ett ljudligt,
passionerat och förtroligt sorl.
Efter det solen gått ned, kunde man från fälten eller
från andra sidan viken se grupper av facklor brinna un-
der rådsförsamlingens höga tak. Rökande röda lågor
fladdrade på höga stänger; det ojämna skenet flammade
över ansikten, dansade över palmernas släta stammar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
