Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
sträckte ut sin hand, som om han velat omfamna det
och oss. Vi väntade. Vinden och regnet hade upphört,
och nattens tystnad var så djup och fullständig, som om
en död värld skulle lagts till ro i en grav av moln. Vi
väntade att han skulle börja tala. Behovet att få med-
dela sig ryckte i hans läppar. Det sägs, att en inföding
aldrig talar öppet med en vit man. Det är ett misstag.
Ingen vill tala öppet med den som står över honom
själv; men till en vandrare eller en vän, till den som
icke kommer för att undervisa eller härska, till den som
ingenting begär och emottager allt, till honom talas det
vid lägerelden, på det ensliga havet, i byarna vid floden,
på viloplatserna i skogen — talas ord som icke fästa
något avseende vid ras eller färg. Ett hjärta talar, ett
annat lyss; och marken, havet, skyarna, den fläktande
vinden och det darrande lövet lyssna med till den få-
fängliga berättelsen om livets vedermödor.
Till slut talade han. Det är omöjligt att återgiva verk-
ningen av hans berättelse. Den är blott ett minne, men
ett oförgängligt minne, och dess livlighet kan ej medde-
las någon annan, mer än man kan meddela de livliga
sinnesrörelserna i en dröm. Man måste ha sett hans
naturliga grandezza, man måste ha känt honom tidigare
— sett honom sådan han då var. Den osäkra skymnin-
gen inne i kajutan; den andlösa tystnaden utanför, ge-
nom vilken endast vattnets skvalp emot skonarens sidor
kunde höras; Hollis” bleka ansikte, med dess pålitliga,
mörka ögon; Jacksons energiska huvud, stött av två stora
händer och med det långa, gula skägget flytande ned
över guitarren, som låg på bordet; Karains upprätta,
orörliga ställning, hans röst allt detta gjorde ett in-
tryck som icke kan glömmas. Han betraktade oss tvärs
över bordet. Hans mörka huvud och bronsfärgade
kropp framträdde över den slitna bordsskivan, glän-
sande och orörliga, som gjutna i metall. Endast hans
läppar rörde sig, och hans ögon glödde, slocknade, flam-
made till igen, eller stirrade dystert. Hans tal sprang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
