Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV
Detta är, bristfälligt återgivet, vad han sade. —
»Det var kort efter de stora oroligheter, som bröto
förbundet mellan de fyra staterna i Wajo. Vi stredo
sinsemellan och holländarna betraktade på avstånd vår
kamp, tills vi blivit uttröttade. Då syntes röken av de-
ras eldskepp vid våra floders mynningar, och deras
stora män nalkades oss i beväpnade båtar för att tala
om beskydd och om fred. Vi svarade med försiktighet
och klokhet, ty våra byar voro brända, våra pålverk
voro svaga och våra vapen slöa. De kommo och foro.
Mycket hade talats, men efter det de rest, tycktes allt
vara som förr. Endast deras skepp kvarstannade inom
synhåll från våra kuster, och snart därpå kommo deras
handelsmän till oss under löfte om säkerhet. Min bro-
der var en Härskare, och en ibland dem, som avgivit
säkerhetslöftet. Jag var ung då, och hade kämpat i
striden, och Pata Matara hade stritt vid min sida. Vi
hade delat hunger, fara, trötthet och seger. Hans ögon
sågo snabbt min fara och min arm hade två gånger räd-
dat hans liv. Det var hans öde. Han var min vän.
Och han var en av de stora bland oss — en av dem
som stodo min broder, Härskaren, nära. Han talade i
rådet, hans mod var stort, han var hövding över många
byar kring den insjö, som ligger mitt i vårt land, på
samma sätt som hjärtat ligger mitt uti människans
kropp. När hans svärd på förhand hämtades in i en
kampong, innan han själv anlände, viskade flickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
