Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
|
|
58
viskade Hollis hopplöst. Därefter inträdde återigen en
tystnad, som endast var avbruten av vågornas lätta plask
och kronometerns jämna tickande. Jackson satt med bara
korslagda armar, och stödde skuldran mot kajutans
skott. Han böjde ned huvudet under däcksbalken. Hans
ljusa skägg bredde sig präktigt ut över bröstet; han såg
väldig och tafatt och välvillig ut. Det var någonting
dystert i hela kajutans stämning; luften därinne tycktes
småningom bli bemängd med hjälplöshetens grymma
kyla, med egoismens obarmhärtiga vrede över en på-
trängande och obegriplig sorg. Vi hade ingen aning om
vad vi skulle företaga oss, och vi begynte känna oss
djupt olyckliga över den hårda nödvändigheten att göra
oss av med honom.
Hollis satt betänksam, men mumlade sedan plötsligt
med ett kort skratt: »Styrka... Skydd... Trollmedel!»
Han steg upp från sin plats vid bordet och lämnade ka-
jutan utan en blick mot oss. Det såg ut som en nedrig
flykt. Jackson och jag utbytte indignerade blickar. Vi
kunde höra honom rumstera 1 sitt lilla krypin till hytt.
Höll den uslingen verkligen på att gå till sängs? Karain
suckade. Det var outhärdligt!
Därefter återkom Hollis, bärande i sina händer en liten
ask, överklädd med läder. Han ställde den försiktigt på
bordet och betraktade oss med en egendomlig, tvekande
uppsyn, som om han varit moraliskt osäker om huru-
vida han gjorde rätt i att visa fram sin ask. Men inom
ett ögonblick gav honom ungdomens oförfärade och ofel-
bara vishet det mod han behövde. Medan han med en
liten nyckel låste upp asken, sade han: »Sen så hög-
tidliga ut, som ni någonsin kunna det, kamrater!»
Förmodligen sågo vi endast förvånade och enfaldiga
ut, ty han blängde över sin axel och sade argt:
»Det är intet skämt; jag ämnar försöka hjälpa honom.
Sen allvarsamma ut! Anfäkta!... Kunna ni inte ljuga
litet ... för en vän!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
