Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Och han gick långsamt bort till sin väntande hustru,
lämnande de två vita männen ensamma på verandan.
Natten kom, och Kayerts satt orörlig på sin stol. Han
var så orörlig som om han tagit en dos opium. De häf-
tiga sinnesrörelser han genomlevat hade framkallat en
känsla av slö utmattning. Under en kort eftermiddag
hade han pejlat avgrunder av skräck och förtvivlan och
fann nu en vila i medvetandet att livet icke mer hade
några hemligheter för honom; likaså litet som döden!
Han satt bredvid liket, tänkande mycket livliga och all-
deles nya tankar. Han tycktes helt och hållet ha förlo-
rat sambandet med sitt tidigare jag. Hans gamla före-
ställningar, övertygelser, sympatier och antipatier, ting
han aktat och ting han avskytt, visade sig slutligen för
honom i deras rätta ljus. De syntes honom föraktliga
och barnsliga, falska och löjliga. Han njöt av sin nya
vishet, medan han satt vid sidan av den man han dödat.
Han resonerade med sig själv om allt mellan himmel
och jord med den rediga ensidighet som man ofta kan
iakttaga hos dårar. Alldeles i förbigående tänkte han
på att mannen, som låg där död, i alla fall hade varit
ett skadligt kräk, att människor dagligen dogo i tusen-
detal, kanske i hundratusental — vem vet? — och att i
ett så stort antal en mer eller mindre gjorde ingen skill-
nad, betydde rakt ingenting, åtminstone för en tänkande
varelse. Han, Kayerts, var en tänkande varelse. Han
hade under hela sitt föregående liv, ända tills nu, trott
på en mängd nonsens, liksom de flesta människor — vil-
ka äro dårar; men nu tänkte han. Nu visste han! Han
hade kommit till ro; han var delaktig av den högsta
visheten! Därefter försökte han föreställa sig att han
själv var död, samt att Carlier satt och betraktade ho-
nom; och i detta försök vann han en så oväntad fram-
gång, att han för ett ögonblick var osäker om vilken-
dera av dem som var död och vilkendera som levde.
Denna egendomliga fantasi skrämde honom likväl, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
