Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
han räddade sig genom en klok och välavpassad själs-
ansträngning i tid från att bliva Carlier. Hans hjärta
bultade, och hela hans kropp blev het vid tanken på
den faran. Carlier! Hur ohyggligt! För att lugna sina
förstörda nerver försökte han vissla litet. Därpå föll
han plötsligt i sömn, eller trodde sig ha sovit. I alla
händelser, — det var dimma, och någon hade visslat i
dimman.
Han steg upp. Dagen hade kommit, och en tjock dim-
ma hade sänkt sig över landet: en genomträngande, om-
svepande, tigande dimma, de tropiska ländernas mor-
gondimma, en dimma som snärjer och dödar, en dimma
som döljer mord i sin vithet och gift i sin skära renhet.
Han reste sig, såg den döda kroppen, och sträckte ar-
marna över huvudet med ett våldsamt rop, likt en man
som, vaknande upp från ett vanmaktsskov, finner sig
vara för evigt inmurad i en grav. »Hjälp!... Min Gud!»
Ett omänskligt, kort och dallrande läte skar som ett
spjut igenom den vita dimman i detta sorgernas land.
Tre korta, otåliga visslingar följde, och därefter gledo
dimmorna ostört vidare genom den hotfulla tystnaden.
Så hördes flera skärande tjut, liknande ropen från ett
vilt, jagat djur. Civilisationen kallade på Kayerts från
flodstranden. <Civilisationen och framåtskridandet och
alla dygder. Samhället kallade på sitt väluppfostrade
barn, bad det komma för att bli omvårdat, lärt, dömt,
fördömt; det bad honom, för att rättvisa skulle bli ski-
pad, återvända till den avfallshög, från vilken han vand-
rat bort.
Kayerts hörde och förstod. Han stapplade ut från
verandan, för första gången sedan deras ankomst över-
givande den man tillsammans med vilken han hamnat
här. Han trevade sig fram genom dimman, i sin okun-
nighet åkallande den osynliga himlen om att få sitt verk
ogjort igen. Makola skyndade förbi, ropande i det han
sprang:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
