Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
det han sagt, han hade bort säga någonting alldeles annat
— andra ord — en annan mening. Och inför hans ögon
— som stirrade så spänt, att de ibland ingenting sågo
— satt hon till det yttre så oberörd, som om hon varit
ensam. Hon sände blott samma trotsigt bekännande blick
emot honom, med en min som om hon skulle stirrat ut
i den tomma luften. Han sade betydelsefullt:
»Skall jag då få lov att gå?» men han visste att han
ingenting menade av det han låtsade hänsyfta på.
Hennes ena hand gjorde en lätt rörelse, som om hans
ord skulle fallit ned däri och hon skulle kastat dem från
sig på golvet. Men hennes tystnad uppmuntrade honom.
Den betydde måhända samvetskval — kanske fruktan!
Var hon tillintetgjord av hans hållning? ... Hennes ögon-
lock sänkte sig. Han förstod nog fullkomligt — allting.
Men man måste pina henne litet. Det var han skyldig
sig själv. Han ansåg det därför nödvändigt att med affek-
terad artighet säga:
»Jag förstår icke — var så god och...»
Hon reste sig. För ett ögonblick trodde han att hon
ämnade gå sin väg, och det kändes som om någon skulle
ryckt i ett snöre, fäst vid hans hjärta. Han erfor en verk-
lig smärta, och han hejdade sig med öppen mun. Men hon
tog i stället ett obeslutsamt steg mot honom och han drog
sig instinktivt åt sidan. De stodo inför varandra, och
bitarna av det sönderrivna brevet låg mellan dem som
ett oöverstigligt hinder — ett tecken på evig skilsmässa!
Omkring dem stodo tre andra tysta par ansikte mot an-
sikte, som om de skulle väntat på en signal — för
alt börja en strid, en diskussion, eller en danstur.
Hon sade: »Låt bli — Alvan!» och det var någonting
i hennes pinade röst som liknade en varning. Han ryn-
kade ögonbrynen, som om han velat genomborra hen-
ne med sin blick. Hennes röst rörde honom. Han läng-
tade efter att få vara högsint, ädelmodig, nedlåtande —
men denna längtan avlöstes av uppflammande indigna-
tion och ängslan — fruktansvärd ängslan att få veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
