Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
var en av dess skapare, dess besittare, dess vårdare, dess
heprisare. Han ville gripa ett fast tag i den, för att av-
vinna den så många njutningar som möjligt. Och med
denna utomordentliga värld framför sig, med dess själv-
skapade himmel så nära ovanom sig, såg han i sitt brutala
utbrott av längtan ett det noblaste av alla tänkbara strä-
vanden. Inom en sekund genomlevde han allt detta, och
överfölls därefter så livligt av hela känslan av sin olycka,
att han med skälvning i rösten nästan omedvetet utbrast:
»Min Gud! Visst älskade jag dig!»
Hon rördes av uttrycket i hans röst. Hennes läppar
darrade litet, och hon tog ett ostadigt steg emot honom
samt sträckte ut händerna i en bönfallande åtbörd. Men
då märkte hon, just i tid, att han så fullkomligt uppgått
i betraktelser över sitt livs tragedi, att han helt och hållet
glömt bort att hon alls existerade. Hon hejdade sig och
hennes utsträckta armar föllo långsamt ned. Han stod
med ansiktet förvridet av bittra tankar och märkte var-
ken hennes rörelse eller hennes gest. Han stampade i
golvet, rev sig i håret — och utbröt:
» Vad fan skall jag nu göra?»
Han stod igen stilla. Hon tycktes förstå och gick be-
slutsamt mot dörren.
Vid ljudet av hennes röst ryckte han förvånat till, be-
Iraktade henne vilt och frågade med bitande röst:
»Du... Vart då? Till honom?»
» Nej — ensam — farväl.»
Dörrhandtaget rasslade under hennes trevande hand,
som om hon skulle sökt sig ut ur ett mörkt rum.
» Nej stanna!» ropade han.
Hon hörde honom knappast. Han såg hennes skuldra
vidröra dörren. Hon vacklade som om hon haft yrsel.
Det följde ett ögonblicks villrådighet, under vilken de
håda kände det som om de skulle balanserat på den yt-
tersta kanten till moralisk undergång, nära att störta ned
i en uppslukande tomhet. Men då ropade han: »Kom
tillbaka!» och nästan i och med detsamma släppte hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
