Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Han slog ut med armen, och tre noggranna replikor av
hans ansikte, hans kläder, hans dåsiga stränghet, hans
högtidliga sorg, upprepade den stora gesten, som i sin
vittfamnande sväng antydde en oändlighet av moralisk
sötma och som omfattade väggarna, draperierna, hela hu-
set, hela mängden av omgivande hus, alla de levande va-
relsernas andefattiga och ourforskliga gravar, som hade
dörrar numrerade som fängelsedörrar och ogenomträng-
liga som gravstenars granit.
»Javäl! Behärskning, plikt, trohet — osviklig trohet
mot det som begäres av oss! Detta — endast detta — kan
tillförsäkra oss belöningen: freden. Allt annat skola vi
sträva att undertrycka — att utrota! Det är en smitta —
det är en olycka. Det är fruktansvärt — fruktansvärt! Vi
böra ingenting veta därom — och vi behöva det icke. Det
är vår plikt emot oss själva — emot alla andra. Du är ej
ensam i världen — och om du ej har någon aktning för
livets värdighet, så ha andra det. Livet är en allvarsam
affär. Om du ej fyller dess högsta måttstock, så räknas
du ej med — du är på sätt och vis död. Tänkte du icke
på det? Du behöver endast se dig omkring för att inse
sanningen av det jag sagt. Har du levat utan att märka
någonting, utan att förstå någonting? Ända från din barn-
dom hade du ju goda exempel för ögonen — du kunde
dagligen se de goda sedernas och principernas skönhet
och välsignelse...»
Hans röst höjde och sänkte sig i en egendomlig, pö-
sande rytm. Hans ögon voro orörliga, hans blick var
stirrande och sorgset exalterad. Hans ansikte var spänt
och hårt och i de träaktigt stela dragen lyste den dystra
inspiration, som behärskade honom, som sjöd inom ho-
nom och som lyfte honom upp till en fanatisk extas. Då
och då sträckte han upp högra armen över huvudet och
talade från sin höjd ned till synderskan med ett uttryck
av rättfärdig dygd och med en så djup och oblandad
glädje, som om han från sin upphöjda ståndpunkt kunnat
se hur vart ord sårade och slog likt straffande slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
