Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
ett bländande sken göt sig över lagunen och kom dess
krusiga yta att blixtra. Skogarna stego fram ur morgo-
nens klara skuggor, blevo tydligare, som om de ryckt när-
mare — för att sedan stanna med sina darrande löv, nic-
kande kvistar och svängande grenar. I det obarmhärtiga
solskenet växte det omedvetna livets viskning till än
högre, talande med en oförståelig röst genom det stumma
mörkret av denna mänskliga sorg. Arsats ögon rörde sig
långsamt, och stirrade sedan på den uppgående solen.
»Jag kan ingenting se», sade han halvhögt till sig själv.
»Det är ingenting», sade den vite mannen, i det han
gick fram till plattformens kant och vinkade med handen
till sin båt. Ett sakta rop ljöd över lagunen och sam-
panen begynte glida framåt mot »spökenas väns» bostad.
>Om du vill komma med mig, så skall jag vänta på dig
hela morgonen», sade den vite mannen, medan han såg
bort över vattnet. |
»Nej, Tuan», sade Arsat stilla, »jag skall varken äta
eller dricka uti detta hus, men .jag måste först se min väg.
Nu ser jag ingenting, — ser ingenting! Det finns intet
ljus och ingen fred i världen; utan endast död, — död
för många. Vi voro samma moders söner ... och jag läm-
nade honom bland fienderna; men nu skall jag gå till-
baka.»
Han drog ett långt andetag, och fortsatte därefter i
drömmande ton.
»Efter en tid skall jag se klart nog för att slå — slå!
Men hon har dött, och... nu... mörker.»
Han slog vilt ut med armarna, lät dem falla igen längs
kroppen och stod sedan stilla med orörligt ansikte och
förstenade ögon, stirrande mot solen. Den vite mannen
gick ned till sin båt. Roddarna sprungo vigt längs båtens
sidor, blickande över sina skuldror mot begynnelsen av
en tröttsam dag. Högt uppe i aktern satt den trumpn?
juraganen, med huvudet omlindat av vita skynken, och
lät paddeln släpa i vattnet. Den vite mannen, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
