Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
huvud, högt över den tysta, dimmiga sjön, slogo palmer-
nas hängande blad emot varann med ett ängsligt suc-
kande ljud. Den vite mannen sträckte på sig. Hans
haka vilade mot bröstet, och han sade sorgset, utan att
lyfta huvudet:
» Vi älska alla våra bröder,»
Arsat bröt ut i en genomträngande, passionerad visk-
ning:
» Vad frågade jag efter vem som dog? Jag ville ha fred
i mitt eget hjärta!»
Han tycktes höra någon rörelse inne i huset — lyssnade
— och smög sig ljudlöst in. Den vite mannen steg upp.
En bris begynte blåsa i nyckfulla drag. Stjärnorna skeno
blekare, som om de hade dragit sig tillbaka i den ändlösa
rymdens frusna djup. Efter de första, kyliga fläktarna
inträdde för några sekunder en fullständig fred och tyst-
nad. Så sköt det upp över himlen bakom skogens mörka
och vågiga linje en pelare av gyllne ljus, som spred sig ut
över den östra horisontens halvcirkel. Solen hade gått
upp. Dimman höjde sig, fördelad i drivande klutar, och
försvann i lätta, flyende virvlar, och den obeslöjade lagu-
nen låg blank och glänsande mellan de tunga skuggorna
vid foten av trädens täta vägg. En vit örn höjde sig Över
den i glidande flykt, nådde det klara solskenet, lystes upp
i bländande glans för ett ögonblick, och blev, då den flög
än högre, en mörk och orörlig punkt, innan den försvann
i det blå, som om den lämnat jorden för evigt. Den vite
mannen, som stod framför dörren, stirrande uppåt, hörde
inifrån hyddan ett oredigt och avbrutet mummel av för-
virrade ord, vilka slutade med en högljudd jämmer. Plöts-
ligt stapplade Arsat ut med utsträckta armar, skälvande,
— och stod stilla en stund med stirrande ögon. Så sade
han:
»Hon bränner ej nu mera.»
Rakt framför honom visade solen just sin kant ovan
trädtopparna, stadigt höjande sig. Brisen friskade till;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
