Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 51 -
En månad stannade vi i »Doctorinnans» boning,
en månad af ångest och qval, hvarunder man
sväfvade i en ständig fruktan för utgången.
Ändteligen var all fara förbi. — Constance och
gossens lif voro räddade, men det arma barnet var
förvandladt till en stackars lam dumbe, som aldrig
skulle återfå bruket af hörsel och talförmåga, eller
kunna flytta sig från det ena stället till det andra
annat än med kryckor.
När doctorn gaf fadren del häraf, stirrade Arvid
en stund på honom och mumlade sedan:
— Gud straffar fädrens missgerning inpå barnen 1
Han störtade ur rummet, vi återsågo honom icke på
hela dagen.
Constance tog den hemska underrättelsen med
en undergifvenhet som tycktes ha blifvit henne
tilldelad från himlen, under den svåra sjukdomen. — Hon
gret, hon höljde sitt barn med tårar och smekningar,
och hon hviskade med sammanknäppta händer: —
O! fader, du som pålägger bördan, lär mig att rätt
bära den, så att jag kan uppfylla mina pligter och
blifva allt hvad jag bör vara för mitt olyckliga barn.
Efter den dagen blef Arvid tyst och besynnerlig
till lynnet. Då jag eller Constance förde talet på att
vi borde lemna detta ställe, skakade han endast på
hufvudet och sade:
— Vi förblifva der vi äro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
