Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 58 -
de blifvit bra nog upphetsade, föreslog Gustaf att
inan skulle företaga en skridskofärd till
Djurgårdsbrunn. Gustaf och Arvid voro de skickligaste
skrid-skoåkarne. De öppnade färden med hvar sin fackla.
Som de åkte mycket fort, kommo de långt före de
andra. När de kommo midt på Djurgårdsbrunnsviken,
ropade Gustaf som rar före Arvid:
— Håll dig åt land; isen är så svag att han
knappt bär mig!
Gustaf hade saktat farten. Arvid lyssnade ej
till varningen, utan hade blott en tanka, den att
komma om Gustaf, emedan det retat honom att denne
kommit före. Han sätter af med ökad fart förbi
Gustaf, men beräknar dervid så illa sina rörelser att han
ger Gustaf en häftig stöt. Denne faller baklänges,
isen brister och Gustaf kommer under den.
Der Arvid nu befann sig, var isen säkrare. Han
hade blott behöft lägga sig ned på den och fatta tag
uti kamraten, så hade Gustaf varit räddad; men en
ond ande hviskade i hans själ:
— Om han stannar i den våta grafven, är du
qvitt din lyckas fiende, och vid den tanken släckte
Arvid sin fackla. När de öfriga kommo fram till
platsen, var det för sent. Gustaf hade sjunkit och
Arvid var genomvåt. Han hade också varit i sjön
sade han, men lyckats komma upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
