Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 57 -
ångest. Jag läste i hennes ansigte att hennes själ
geriombäfvades af samma förfärliga tanke som sedan
en tid oupphörligt återkommit för mig.
— Ja, du har rätt, återtog Arvid och satte sig
ånyo ned på trappan; jag är och jag har länge varit
sjuk; men den sjukdom som tär på mig kan icke
botas, för den finnes icke något läkemedel; ty den
heter: ett ondt samvete. Kom derför och sätt dig vid
min sida, älskade, och hör hvad jag har att anförtro
dig. Kanske skall det då blifva bättre med mig, om
du kan förlåta, kan hjelpa mig att bära mitt brott.
Constances kinder voro hvitare än kragen
omkring hennes hals då hon satte sig. I detsamma
räckte August armarna emot fadren. Arvid tog
gossen på sitt knä sägande:
— Sitt här, du kan ändå icke höra din fars ord,
icke blygas öfver honom. Hans brott är genom dig,
arma, olyckliga barn, straffadt.
Med en jemn och klar röst omtalade Arvid nu,
under det han med ena armen qvarhöll sonen på sitt
knä och i den andra handen höll Constance’s hårdt
sluten, att han var orsaken till Gustafs död. Han
hade lyssnat till kusinens ord då cenne lofvade att
bevisa fadren, det Arvid var ovärdig att ega Constance
och han kände dervid ett häftigt hat emot Gustaf.
På middagen skulle han och Gustaf till Blå Porten
med några bekanta. Man åt, man drack, och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
