Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 80 -
Intet af allt detta. Han var visserligen en
vacker man, med fina, regelbundna anletsdrag, hög och
ståtlig växt och ett i allo imponerande yttre; men
man har ju sett många sådana inom vårt kära
fädernesland, utan att de väckt ett sådant uppseende
— jag skulle vilja säga ett sådant intresse som
denne.
Det var således icke den ståtlige herrns yttre
menniska allena, som gjorde att man hela långa
stunder sysselsatte sig med att betrakta och lorgnera
honom, samt om honom hviska en mängd
anmärkningar, frågor och svar. Det var hans beteende, hans
sätt att föra sig; det var hans slutenhet, hans
synbara själsfrånvaro. Ensam, såsom han kommit
ombord, förblef han ock under hela resan, talade med
ingen, såg på ingen, kastade icke ens ögonen omkring
sig på något af de omgifvande föremålen och syntes
om alla de tjusande nejder, de oräkneliga
naturskönheter, som en färd på Götha kanal har att erbjuda,
lika omedveten, som ångbåten, på hvilken han
färdades. Då vid några bland de utmärktaste ställena,
såsom Berg, Borenshult, Mem, Stegeborg m. fi. alla
passagerarne samlades på däck, för att se, beundra
och meddela hvarandra sina anmärkningar och
intryck, satt vår filosof.... eller misantrop, det han
var, helt stilla och orörlig, försjunken i sin inre verld,
som om han varit alldeles död för den yttre. Icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
