Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 67 -
ens Trollhättan, der alla, utan undantag, gingo i land,
kunde förmå honom att lemna det hörn af en bänk
på akterdäck, som han beständigt innehade, en plats,
den han tycktes liksom hafva abonnerat och som det
föll ingen in att göra honom stridig.
Det varade dock icke länge förrän man från
undran öfvergick till frågor angående denna
besynnerlige passagerare, som han med allt skäl kunde
kallas; och som der funnos många götheborgare ombord,
så förblefvo icke frågorna länge obesvarade. Man
visste att berätta en hel hop om den tyste mannen,
såsom vanligt både sant och osant. Det
hufvudsakligaste var dock i korthet följande:
Herr Franz Miller, förut grosshandlare i
Götheborg, numera possessionat och egare af flera bruk
i Vestergötland, var, då vår berättelse börjar,
trettiosex år gammal, enkling sedan tre år tillbaka,
barnlös och omätligt rik. Hans far, nu längesedan död,
hade af kärlek gift sig med en medellös flicka och
tagit dennas syster i sitt hus, till sällskap och
biträde åt den unga frun. Sonen Franz, som föddes
ett år efter giftermålet, förblef deras enda barn.
Efter några år gifte sig Millers kompagnon med hans
svägerska och de båda paren lefde i den innerligaste
vänskap, som med hvarje år, snart sagdt med hvarje
dag, allt fastare tillknöt det slägtskapsband, som dem
förenade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
