Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 98 -
begära, att hon nu genast skulle kunna besluta sig
till att uppfylla er önskan; men hennes hjerta skall
småningom helna under vänskapens ömma behandling,
och då ...»
En talande blick fulländade resten af meningen.
Miller reste och blef hemma i trenne veckor, icke
en dag längre. Efter den tiden var han åter hos
Henriette, som, dertill öfvertalad af assessorskan,
mottog honom med samma hjertlighet som förut.
Den förståndiga frun hade med vänskapens hela
värma och vältalighet föreställt henne, att mannen,
som anhöll om hennes nand, ju hade så mycket
personligt värde, trots sin begångna ungdomssynd, den
han sökt att på allt sätt försona.* Hon bad henne
dessutom icke förbise de fördelar, dem en omätlig
förmögenhet kan hafva att erbjuda en fattig, värnlös, icke
mer så ung och just icke vacker flicka, samt huru
Henriette, på den plats som nu erbjöds henne, skulle
kunna verka i välsignelse, så väl för den moderlösa
gossen, hvars öde redan som alldeles okänd gått
henne så nära till hjertat, som för en mängd fattiga och
hjelp behöfvande, de der framdeles kunde råka i
hennes väg.
Den vältaligaste förespråkaren hade dock Miller
i Henriettes eget hjerta; ty hon hade länge älskat
honom, utan att vilja tillstå det, ens för sig sjelf, och
hon älskade honom ännu lika varmt, hur mycket hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
