Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lea: Sista försöket, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 112 —
Det som gjorde dessa båda personer i
kaptenskans ocli många andras ögon ännu mer intressanta)
var en viss utländsk brytning, som tydligt lät sig
förnimma i deras tal.
Öfver fjorton dagar hade förflutit sedan
kapten-skans och hennes dotters ankomst till M., utan att de
— till sin gränslösa barm och förtviflan — förmått
väcka det ringaste uppseende, åtminstone icke till sin
fördel. Man var artig mot dem och de deltogo i
utfärder och förlustelser, men ingen hade ännu ens talat
med Lucretia — förstås ingen af de unga männen —
då plötsligt dessa båda älskvärda utländningar kommo
som »från höjden.»
Redan första dagen adresserade sig
kammarjunkaren till de båda damerna och höll artigt Lucretias
en-tous-cas då hon skulle stiga upp i det hyrda
ekipaget. Och när detta sedan rullade af, kunde
ingenting jemföras med den utsökta- elegance hvarmed v.
Stehlen helsade damerna.
— Nu eller aldrig, Lucretia! hade kaptenskan
betagen utropat.
— Nu, nu! min mor, svarade dottern med en
högröd sky öfver den annars gråbleka kinden.
Andra dagen presenterade kammarjunkaren sin
kusin för kaptenskan och de tre damerna blefvo som
lif och själ. 1 kammarjunkarens ögon uttalade sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
