Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Wtr.: Gammal kärlek rostar icke, teckning ur folklifvet i Norra Helsingland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 165 -
— Det tror jag inte, svarade Anna undvikande och
saktmodigt, kanske jag varit för svag, då jag mot
min öfvertygelse dansat, men jag har gjort det för
Mattes’ skull, då han så mycket bad mig derom.
— Så-å, svarade Greta, harmsen af den
undfallande tonen i Annas svar — jag förstår att
barndomsvännen ej är glömd — fastän Mattes nu mer är min man
och det är lätt begripligt att hans böner hafva stort
inflytande på dig.
Det var med en särskild tonvigt och ett visst
försmädligt uttryck som dessa ord utsädes; också var
den blick, som Anna kastade på Greta, till hälften
skymd af tårar och tolkade tillräckligt hvad hon led,
fast hennes läppar voro stumma.
Men ur Mattes ögon ljungade i stället en
vredesblixt mot Greta och i häftig ton svarade han:
— Anna är min barndomsvän, och jag skall skatta
mig lycklig, om jag alltid får räkna mig henne som
sådan, synnerligast då jag nu ser, att den, som blifvit
min hustru, ej vill bemöda sig att vinna min aktning
och tillgifvenhet.
Nu var det Gretas tur att blekna. Hon vände
sig hastigt om och gick sin väg, men i hennes
blickar röjde sig, att den svartsjuka och det hat till
Anna, som Mattes ord framkallat, ej så lätt skulle
försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
