Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O. von K.: Sorg och glädje, berättelse med 2 Planscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 184 -
mycket af som Hjalmar, nemligen en docka, hvilken
hon döpt till Thekla. En eftermiddag, just som
Nanna visst för tionde gången öfversett Thecklas
klädsel och fästat ett blått sammetsband om hennes hals,
så att hon skulle vara riktigt fin tills Hjalmar skulle
komma, halkade dockan ur hennes knä och föll i
golfvet, med den påföljd att näsan gick af och mun
och kindben krossades. Man kan lätt tänka sig
Nannas förtviflan. Ögonen tårades och hennes lilla
mun drogs kampaktigt samman; i handen höll hon
sin älskade dockas näsa, och sålunda stod hon djupt
bedröfvad, då Hjalmar anlände och fick del af hennes
bittra smärta.
»Var icke ledsen,» tröstade henne den frimodige
gossen, »i morgon skall jag följa med pappa in till
staden och då skall jag köpa dig ett nytt dockhufvud,
som skall bli precist likt Theklas hufvud.»
»Ja, gör du det,» sade Nanna, hvars blick
småningom uppklarnade, »så lofvar jag att hålla af dig
så mycket, så mycket.»
»Och vill du då bli min fästmö, när vi bli stora?»
»Ja, ja, söta Hjalmar!»
Och på köpet fick Hjalmar Theklas blåa
sammetsband, hvilket han sorgfälligt gömde som ett minne
af sin lilla fästmö.
Dagen derpå kom Hjalmar med det nya
dock-hufvudet, hvilket, enligt både Hjalmars och Nannas
mammas försäkran, var likt den andra Thekla som
ett bär. Sorgen blef således hulpen, men minnet af
förlusten utaf Theklas riktiga hufvud qvarstod dock
länge i Nannas själ och äfven Hjalmar glömde icke
snart huru ledsen Nanna varit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
