Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Arfwidsson, N. Bildande Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Bildamle Konst.
väl maladt? Såsom lada tro vi det skulle försvara sin plats
i hvarje samling.
Masreliez är i besittning af cit stort namn inom
Akademien; och så länge var konstverld trodde på henne, var han
äfven utom dess murar en stor man. Ilan hade oek den
redbara förtjensten att lösgöra sig från sin tids manicrism och
att i koslujnering m. in. återgå till den historiska sanningen.
Det gjorde ock Voltaire i hänseende till Franska Tragedien
och emellan det sålunda förbullrade Franska Sorgespelet och
Masreliez’s taflor är verkligen någon förvandtskap. Ilaus
kompositioner sträfva till en viss storhet oeh enkelhet, men på
theatraliskt vis och med en ängslig uppmärksamhet på
instuderade skönhctsreglor. På detta sätt blifva hans figurer ett
slags blanduing af Fransyska thealerkungar och akademiska
modeller. Ilans kulör hafva icke ens hans ifrigastc försvarare
bjudit till alt berömma. Alt han egde mycket studium,
mycket allvar och nit och llit, vet man; men det felades honom
ett för alt vara en slor konstnär — snille. IIvad en
professor kunde anmärka såsom fel, skulle man förgäfvcs söka i
Masrclicz’s taflor, —lian är i det fallet, som i flera andra, en
fullkomlig motsats af Hörberg; men anda, innerlighet,
uppfinning voro icke honom gifnu, och han införde en manicrism
i konsten, som var hederligare, om u så få utlrycka oss, än
den då gängse, men mera torr oeh lika själlös. Han hade
samvetsgrannt studerat antiken och IIapiiael till formen, ^cn
icke till andan; och naturen bade han lemnat å sido.
Åkerström fattades det visst ej talang; många af hans
teckningar villua derom. Han bade ock elt visst behag,
särdeles i kulören, men af fullkomligt undulislisk natur. Hela
hans konstjiärsskap har något själlöst, sött, slappt, sliskigt,
till och med laseivt. I komposition oeh teckning var han
svag; oeh spår till eld, inspiration bar lian ej. Ilans
löfmas-sor likna Gag:sere\i ; det är en konvenlionel, enformig
natur, men klart och vackert äro de målade.
Carl Fr. v. Breda var äfven en bland de många, som af
samtiden höjas till en plats i ryktets tempel, åt hvilken
efter-verldens dom icke ger bekräftelse. I konstens allrahcligaste
bade denne man alldrig kastat en blick, än mindre den in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
