Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Rätts-historia - [31] Nordström, Bidrag till Svenska Samhällsförfattningens Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gigtMåada art, i laglig form inbemta folkets röst. De
b»r-tid motande svårigheter äro sjelfklara. Det var en brist i den
tidens lagar, att de icke äfven så väl för de tillfallen,
d&Ko-nong behöfde inhemia folkets yttrande i berörda slags mål,
som då folket måste välja Konung, bestämde en
representation, hvilken egde att å folkets vägnar ng yttra. Denna hrist
Mef ej * och kunde ej blifva, utan* vigtiga följder.
Det är i de allmänna lagarne, i dessa sista tillflyktsorter
för inhemska rättsbegrepp, som främmande grundsatser haft
största svårighet att intränga. Vi hafva redaa visat, alt dessa
lagar, äfven i fråga om folkets representation inom landskapen,
antifigen alldeles icke, eller åtminstone icke utan betydlig
modifikation, tillämpade ståndsprincipen; och att Magnus
Erikssons Landslag utan allt afseende derpå ordnade
valriksdagen. Om samma lag äfven anordnat en
riksrepre-sen ta tion, med uppdrag att å folkets vägnar deltaga i allmän
lagstiftning, med mera, som icke åt särskilda representativa
församlingar redan var anförtrodt, hade troligen ej heljer en
sådan kunnat der byggas på ståndsprincip. Å annan princip
byggd, skulle den , stark genom naturen af sitt uppdrag, genom
de ofta återkommande tillfällena af dess utöfning* genotn sin
lag-lighet och sin rot uti folkets gamla föreställningssätt och vanor,
lagt mäktiga * sannolikt oöfvervinneliga, hinder i vägen för
de ultramarinska ståndsprincipernas ytterligare framträngande.
De särskildta landskapens sammansmältande till ett hek bade
deremoi på denna väg möjligen gått långsammare, om lagen
äfven för demm riksrepresentation bibehållit regeln, att hvart
landskaps representanter skulle afgifva landskapets röst.
Då lagen nu icke för lagstiftningsärender anordnade
riks-representation, ocb då folkets hörande i de särskildta
landskapen oftast måste förefalla de styrande olämpligt, så fortfor
att, såsom den enda regeln i afseende på sådana frågor, gälla,
livad Magnus Ladulås i Skennin geStadgan år 1^85 förutsatt*
nemligen att Konungen (eller innehafvarne af mak len) egde att
fälla, både i allmänna och enskildta mål, det som behöfde;
rättelse, samt hvad han dersammastädes, egentligen till
uteslutande af de storas talrika, oroliga följen och de af dessa
alltför ofta begångna våldsamheter 64), stadgat, nemligen att, dd
Konungen, kallade- sitt rike till något sam tal **), ingen djerfes
komma dit, utan de, som dit blifvit kallade med Konungens href
eller bud, utan man hade giltigt ärende och kom å egen kost
Således — Konungen, eller den styrelsen med hans makt
förde, ansågs nu berättigad alt efter godlfinnandc bcsUunipa,
**) Gbijer, 1. e. s. I8G. •*&) Man igenkänner Parlament.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
