Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Rätts-historia - [31] Nordström, Bidrag till Svenska Samhällsförfattningens Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•oh Frälsemän (1470)’; Bergsmän (1471); Protestantiska
Kyrkoherdar (1547); Krigsbefäl (1504) och meniga Krigsfolkets
Ombud (1595).
Det var Sverges Riksföreståndare och Konungar,
och, bland dessa, just de egentliga kämparne for Sverges
national* oberoende M), hvilka, efter hand, bland de gamla
lagstiftande stånden införde dessa nya. När Konungen afträdde
den honom, enligt 1285 års Stadga, tillkommande rätt, att
ensam bestämma sammansättningen af den för Sverges
Allmänna Lag alldeles främmande, från början af de
styrande, efter deras subjektiva omdöme l5) rörande stundens
kraf, bildade korporationen; när denna korporation sjelf, i
fråga om sin sammansättuing, fick en afgörande röst, dä
inträdde, i den förra rörlighetens ställe, stillaståendet.
Korporationen visade den för hvarje sådan naturliga obenägenheten
emot nya elementers intagande. Sjelf ett fortfarande
ingrepp i folkets ännu icke lagligen öfvcrlåtna
lagstiftningsrätt, och derföre äfven olagligen ingripande i andra
representativa församlingars rättigheter®*), hade den först behof
att legalisera sig. £tt högst märkvärdigt bevis på, huru
detta behof kändes, är det af Ständerna uti Söderköping år
1505, samtidigt med en upplifvad kunskap om Landslagens
offentliga rätt, och andra bemödanden att göra den gällande,
Täckta förslaget, hnm med Riksdagar tillgå skulle: nemligen,
att när Herredagar ”på en annan gång" hållas skulle, alle punk-
M) Att Hertig Carl egde väsendtlig inflytelse 1894, är bekant.
w) Det fir egentligen blott en anaehronism, som kan förekastas
den af Carl XI valda benämningen Konungens Ständer.
66) Landslagens föreskrift, att bevillnings fastställande tillhörde
Land-skapsdeputntionerna, qvarstod ännu. Sigismunds Konungaed försäkrar: att,
om bevillning behöfdes, sknlle Lagmannen (Biskopen förbigås) i
hvarje Lagsaga, med sex Hofmän och sex af Allmogen, det mellan sig
väga oeh betänka, hvad hjeJp Allmogen må och kan drJigligast utgöra;
och att Konungen derutöfver ingen skulle tvinga eller besvära; Gustaf
II Adolfs Konungaförsäkran: att Konungen icke ”skulle låta några
På-eller Förbud utgå eller Ordningar göra, som meniga riket angår,
det vare sig antingen med Krigshjelper, Gärder, Tullar eller
Växlar, eller andra Pålagor, eller U tskri fuingar till riketa>
värn och försvar, utan Riksens Råds vetskap och råd, och deras
samtycke som vederbör, med hvilket så väl uti Furste ndömen,
som Konnngadnmet »kulle hållas lika ordning”; och i samme
Ko-nungs Kröningsed (1617) lofvar han, att, der uti de af lagen
förutsatta händelser gärd erfordrades, skulle han i tolekom fallom, och
när så behöfdes, bruka Lagmän af hvarje lagsaga, med Biskop och
sex af Hofni/iii och sex af Allmogen. De skulle mellan sig väga, hvad
hjelp Allmogen inåtte drägligast utgöra. Dessa Landskapsmöten,
icke Riksens Ständer, egde således ännu laglig rätt att besluta
om bevitluiug.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
