Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [1] Strauss-litteratur inom Sverige (Forts. fr. 1841); 7. Franzén, Det står dock qvar det gamla Ordet; 8. Ullmann, Tvenne Skrifter, jemte företal af Fahlcrantz; 9. Bremer, Morgon-Väckter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theologi. 41
neddignar vid foten af den oändliga beligbetens thron, förmår
han väl bestämma måttet af sin skuld, och af det lidande,
som vore dess försoning? Han måste tvifla, om det vore nog
lidet, tillräckligt försonadt, till dess den eviga kärlekens trö-
sivord häfver hand tvifvel genom denna ödenng ”Si, Guds
lamb, som borttager verldenes synd.” — I dala öfverflyttan-
de af skuld ligger allena den djupaste tröst för menniskans
elände. Det klaraste framstrålande af Guds helighet låter henne
känna sitt förderf icke såsom enskildt, utan SÖkom med sina
starkaste trådar fästadt vid mensklighetens rot, och låter henne
derföre äfven finna upprättelse eudlast utom sig, i den högsta he-
lighets och kärleks sjelfvilliga och sjelfuppoffrande nedstigande
i Fördertvets djup. der beligleten väl icke kunde blifva synd,
men kärleken kunde bära syndens skuld och straff. Denna
uppoffring bar sin högsta uppenbarelse i Jesu Christi förso-
ningsdöd: i honom allena finne vi försoning" och frid.
Det gifves en kärlek, och äfven denna är gudomlig, som
upprättar genom förbättring, genom kärleksfull glömska af för-
brytelsen, så att ock den felande glömmer sitt fel, genom kär-
leksfull vård om det nya Lf, som öar till utveckling i den
-omvändes. hjerta, genom kärleksfullt deltagande i den svages .
strider och bekymmer. — Denna är den heliga Andes medver-
kan till menniskans helgelse. HMärlek och lydnad, i Jesu efter-
följd, göra END isla rättfärdig; men kunna, då de äro en
genom lifvet fortgående, icke” fulländad utveckling, icke va-
ra den fasta gr säden för hoppet om försoning. Denna grund
kan endast vara den i lidande och verk fullkomnade rättfär-
"digheten, Jesu Christi rättfärdighet, som tillräknas den tro-
ende menniskan, d. ä. den, hvilkens bjerta kan bekänna: ”jag
lefver, dock icke nu jag, utan Christus lefver i mig.”
Helgelsens verk faller lättast i ögat, och fasthålles der-
före oftast som det väsendtliga i menniskans rättfärdiggörelse,
under det förmedlingen mellan fall och upprättelse, — Chri-
sti försoning, bvilken ensamt är Christi, såsom fallet ensamt
är menniskans, — ej sällan försvinner obemärkt eller oerfaren
ur medvetandet, i hvilket blott lifvets djupaste strider gil-
va klarhet och bekräftelse åt Bibelns, spekulationens och hi-
.storiens förenade vittnesbörd derom.
Med serdeles intresse läser man Förf:s pröfning af förhål-
landet mellan tro och vetande. ”Tron är insigten, begreppet,
i sin ungdom, i sin första fullhet och innerlighet. Den är ett
gripande af den sanning, som Sednare I vetsudet begripes. Tron
är vetandets hjerta. Vetandet är trons kropp och sköld. Ve-
tandet är (i tankens verld) trons utveckling och fullkomning”
(S. 54, 55). Förf. erkänner ej sanningen af ett velande, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
