Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Svedelius, W. E. Om förföljelsen emot Castovius och Billberg. Ett bidrag till den Svenska tryckfrihetens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Custovius och Bilbery. 151
den, hvars grund är uppenbarelsen. Den sednäre förnekas på
intet vis. Philosopherne erkänna sig hbundne vid den Heliga
Skrift och sin pligt, att ”gerna vedertaga allt hvad der för-
kunnas, antingen det kommer öfverens med förståndet eller
ej,” men i verldsliga ting försvaras förnuftets rätt att tvilla
på allt, söm saknar bevis. Fakulteter klandrar deras förmä-
tenhet — om någon sådan menniska fiuhes — söm vilja sätta
sin ”klokhet till regel och rättesnöre för alla andras förnaft;”
och, hvad Religionen beträffar, så borde dess vårdare i kär-
lek och enighet ett och annat med sina medbröder öfverlägga;
men icke straxt fördömma hvad med deras förstånd iutet in-
stämmer, eller föregifva det strida ersot den Heliga Skrift;
hvilket pröeedere öppnar vägen till oenighet och missför-
stånd, förande 0ss ur ljuset in i tjockt mörker igen: Eftér
denna inledning vädjar Fakulteten till forntidens exempel. I
Grekland hade många Philosopher funnits; som hvar och en
efter sitt system fortbildat vetenskapen. Bland Romarne hade
af olika lärde olika tänkesätt blifvit hyllade, men det var
först de tvenne Araberne, Averroös och Avicenna, som gjort
Aristoteles till en domare, emot hvilken intet jäf fick anföras,
ett rättesnöre, som aldrig kunde vilseleda, ett exempel af den
största fullkomlighet, som mensklig vishet kunde uppnå. Det
skulle dock: kunna bevisas, att hos Aristoteles funnes mycket
afguderi och annat, som stridde mot uppenbarelsen. ej mindre
än emot maturen och förnuftet. Hlandervärd vore åtminstone
de: Aristoteliska Skolastikernas spetsfundighet, som blott för-
virrade sanningen och underlättade osanningens försvar, medan
den ej förmådde att skänka en rimlig förklaring öfver natu-
rens enklaste fenomener. Och dessa Skolastiska former äro
dock för Aristoteles’s anhängare nödvändiga, för att något
förmå i Physik och Metaphysik; så framt de ej mera älska
villfarelsen hos Aristoteles än sanningen hos andra. Men ”den
som så gör kan med rätta, såsom den onyttiga tjenaren, sä-
gas hafva nedergräfvit sitt pund och intet vara värd att heta
Philosophus.” För att nu förekomma er sådan träldom vore
en fri rättighet nödvändig, att, utan förbindelse till någon an-
nans mening, sjelf söka efter sanningen, Så skedde ock i
främmande land, och de Universiteter, som inskränkt denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
