Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Statsvetenskap - [39] Arrhenius, Om de i Tyskland nyligen inrättade ränteförsäkringsanstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statsvetenskap. | 201
den erhållna räntan godtgöras. En följd häraf blifver, att om
de äldre klassernas ränta redan i början skall öfverstiga den
allmänt gängse, de yngstas måste understiga densamma. Möj-
ligheten, att både de uti de äldre klasserna och dei de yngre
indelade med tiden skola kunna erhålla högre ränta, än den
ursprungliga, beror, likasom i tontinen, derpå, att icke alla
ledamöter af samma klass på en gång dö, samt på de efter-
lefvandes rätt att ärfva de förut afgångnes ränteanspråk. Men
denna arfsrätt skiljer sig uti ränteförsäkringsanstalten väsent-
ligen från samma rätt uti tontinen. I den sistnämnda öfver-
år hvarje afliden ledamots hela ränteanspråk ovilkorligen till
de i klassen öfverlefvande; men uti ränteförsäkrings-anstalten
är denna arfsrätt inskränkt genom två, uti tontinen alldeles
obekanta, reglor: den ena, att, om den aflidne i räntor ej
uppburit så mycket, som insatsen utgör, bristen skall utbeta-
Jas till den aflidnes naturliga arfvingar, och det ränteanspråk,
som de qvarlefvande ledamöterne i samma klass ärfva, följ-
aktligen minskas med det, som motsvarar hvad af klassens ka-
pital till förstnämnda arfvingar utbetalas; den andra, att rän-
tan, som utbetalas, ej får öfverstiga ett visst förhållande till
den fullständiga insatsens belopp. Detta förhållande är för
öfrigt olika i serskilda anstalter. Uti några får räntan stiga
till tre gånger insatsens belopp; i andra blott 23 eller 473
gäng. Den förra regeln är nödig till förekommande af en
obillig vinst för anstalten på fattiga arfvingars bekostnad;
den andra, att förebygga anstaltens urartande till ett medel
att rikta några få, i stället att försörja många; och är denna
regel i sjelfva verket ränteförsäkringsansternes andra väsent-
liga företräde framför tontinerna. Men af samma regel följer
ock, att uti en klass, der många ledamöter aflidit, kan finnas
ett kapital, som afkastar större ränta, än de öfverlefvande få
sig emellan dela. Likasom ränteförsäkringsanstalten, på sätt
vi redan evinrat, å ena sidan icke eger andra kapital-tillgån-
gar, än de insatta och genom : räntor förökade summorna, så
eger den ej heller rätt alt, så länge några insältare lefva utan
att ännu hafva erhållit ränlemaximum, till annat ändamål, än
räntans förökande och förvaltningskostnaden, använda sina till-
gångar. Slutföljden häraf blifver först, att en, i tontiner
alldeles okänd, rätt för den ena klassen att i visst fall ärfva
den andras mediemmar, uti ränteförsäkringsanstalten eger rum.
Men slutföljden stannar ej här. Man drifves ovilkorligen till
frågan: hvart skola de personers ränteanspråk öfverflyttas,
som aflida sedan alla klasserna uti det årssällskapet, de till-
hört, erhållit räntemaximum? Läsaren behagar. erinra sig. det
ett årssällskap uti ränteförsäkrivgsanstalten, motsvarar ett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
