Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [44] Strauss-litteratur inom Sverige: 10. Strauss och Ullmann. Med företal af Svensk Prest; 11. Om de heliga Evangangeliernas uppkomst och sanning; 12. Melin, Föreläsningar öfver Jesu lefverne; 13. Om äktheten och trovärdigheten af de fyra kanoniska Evangelierna; 14. Ahnfelt, Om den Straussiskt-kritiska ståndpunktens m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theologi. 24
N:o 10. Större delen af denna skrift upptages af tvenne
öfversättningar. nemligen af STRAUSS Om ”Det förgängliga och
beståndande i Christendomen” och ULLMANnns deraf framkalla-
de afhandling om ”Snmllets dyrkan” 7). Den förra är en po-
pulär framställning af Strauss” theologi, likväl äfven bär, som
öfverallt hos denne Förf., mera förstörande den gamla tron,
än upprättande en ny. Den erkänner inga andra belöningar
eller straff än den lust eller olust, som åtföljer fri eller häm-
mad verksamhet, emedan den förnekar en verldsordning, som
vore lill sitt väsende och sin utveckling upphöjd öfver den
naturliga menniskans beräkningar, eller dold för hennes blick,
eller obekant för hennes erfarenhet. Den innehåller för öfrigt
det redan bekanta om förnekandet af en försoningsdöd, om
att Christus icke skall blifva förlorad för oss: Han var ett
snille, hvars verksamhet ”i hans tal, hans sedliga handlande
och lidande” ”gör honom oåtskiljelig ifrån religionens bögsta
form” m.m. — 8. förklaring, att ”den enda dyrkan, som för
de bildade i vår tid blifvit öfrig efter den förflutnas religiösa
förfall, är snillets dyrkan”, uttalar en bistorisk sanning, men
till sitt värde helt olika uppskattad, då S. deri ser ett bild-
ningens framsteg, men bans motståndare ett bildningens för-
fall, ett undantag ifrån den allmänna sjelförgudningen, med-
gifvet emedan den plattaste kännedom om menskliga nalurs-
gåfvor ej kan förneka dess tillvaro, och emedan försöket alt
jemna allt skulle fåfängt göras derpå. De nyss anförda or-
den af Strauss framkallade ULLMAnns förträfffiga uppsats om
snillets -dyrkan. U. söker deri visa, att snillets dyrkan åt-
minstone icke kan vara en ”tillbedjan”. hvilken den fromme
egnar Gud allena, och hvilken bör honom egnas af det mensk-
liga snillet, såsom af allt menskligt, att snillets dyrkan icke
kan vara menad annorlunda, än att man förnekar tron på en
personlig Gud utom verlden, och derigenom ”finner sig för-
anlåten att söka det gudomliga blott inom verlden, och före-
trädesvis på de lysande punkterne inom andarnes rike.” Men
”just snillets uppträdande tyckes mig innehålla ett af de kraft-
fullaste bevisen för tron på — en personlig, sjelfmedveten
Gud.” SS
Den Svenske Ofversättlaren bar lemnat ett Företal, i hvil-
ket han synes ”ej kunna annat än såsom en sublimerad he-
dendom förkasta det nya, som ban (Strauss) uti den christna
sanningens ställe velat gifva 088”, men uppmanar alt begagna
kyrkolärans förmenta nedrifvande genom S. till reform och
Xx) Af denna afhandling är äfven en öfversättning införd i Theo-
logisk Quartalskrift 1844, H. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
