Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Notiser - Afzelius, P. W. Magister-frågan 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER. 303
blir dem för trångt i verlden, den de ej kunna få såsom de
vilja. Favsr höjer sig öfver dem alla. Han vill med sin
tänke bemägtiga sig allt, fatta allt, begripa allt, och kom-
mer derigenom i uppror emot hela naturen, emot Gud, sin
nästa och verlden. Han företer den menskliga idealismens
stora sorgespel: ”Lifvet är kort: konsten är lång.” Det
är en mägtig reflexion i det stycket, som aldrig kan bli an-
nat, än ett stycke, och dock är ett mästerstycke. Hvilken
blick in i tankens eviga verkstad! Hvilken bliek ned i sjelf-
medvetandets djupa brunn, der vattnet, emedan det ej är
rinnande, icke släcker, utan oupphörligt ökar den brännande
törsten! Det är en nödvändig slutsats, att då man på ytter-
sta spetsen af en sådan ståndpunkt, ej längre kan väga möj-
lighet emot verklighet, man måste störta ned med tyngdla-
gens hela kraft i dämonens armar.
Öfvergången ifrån Gorerne’s Faust till Byron’s Man-
fred, utgör ett väsendtligt moment i menskliga bildningen,
som, i det den går framåt, tager ut sin rätt, tager med sig
allt. I Manfred framträder det menskliga Jaget såsom egan-
de sin dunkla grund i ett icke-Jag, hvilket endast lyser i
natten. :
”I linger yet with Nature, for the night
Has been to me a more familiar face
Than that of man; and in her starry shade
I learned the language of another world.” +)
Man talar om det förfärliga uti att se sig sjelf; och här
finna vi det bekrväftadt. Det är till denna sin eviga vålnad, sitt
eget ieke-Jag, som Manfred med hånlöje tyckes utbrista:
”är du här före mig, så behöfver jag icke vara här.” Grun-
den är vidskeplighet, och i vidskepligheten stiger Jaget utom
sig, för att härma sig sjelf, och derigenom nära en oupphör-
lig förtviflan. Manfred anropar och besvärjer alla jordens
och luftens andar, ”the unbounded spirits of the Universe”;
men ban framkallar dem blott för att vända dem ryggen och
visa dem sitt förakt. Det är af dessa spöken, — vålnader af
en Försyn, som varit Försyn, men icke mera är det, —
hvaraf bufvudpersonerna i Byron’s skådespel beständigt för-
följas, intilldess de meteorlikt försvinna i stormen, som en-
sam rasar qvar, — en medvetslös nemesis öfver sig sjelf.
Det demoniska elementet hos Byron, blir hos V. Huco
det verkliga, det naturliga. Man har, i kraft af den senaste
Philosophiska åsigten, kommit till den kunskap, att det för-
nuftiga är det verkliga, det verkliga det förnuftiga,
+) Act. III. Scene iv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
