Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [71] Theremin, Handledning vid den christliga Religions-undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theologi. 461
Redan af denna uppställning synes, att Förf. beredt sig
tillfälle att afbandla alla väsentliga stycken af vår christna
lära, änskönt i en annan ordning, än den i Luthers kateches
vedertagna; de bristfälligheter, som anträffas, äro derföre icke
indelningens fel, som utan tvifvel, under sina särskilda titlar,
kunnat upptaga allt, som en christen behöfver veta. Der-
emot kan det icke nekas, att i sjelfva utförandet, särdeles af
Trosläran, möter oss, jemte mycket af stor förträfflighet, åt-
skilligt, som man hade önskat redigare, klarare, bestämdare
<och fullständigare utveckladt, än som här skett. Till det mest
förträffliga hörer onekligen Förf:s framställning af Guds egen-
skaper; och det förträffliga ligger deri, att de alla, med un-
dantag af de immanenta, betraktas med ständig hänsigt till
Guds uppenbarelse i Christo: de framstå derigenom icke, så-
som vanligt, i ett halft philosophiskt, utan i ett helt och hål-
let christligt ljus. Huru djupt och sannt christligt är det icke,
t. ex., att ”vi måste först hafva funnit Christum och på oss
hafva erfarit sanningen af hans löfte: Jag är när eder alla
dagar intill verldens ända”, innan vi kunne ”fatta bety-
delsen af Guds allestädes-närvarelse” (Fr. 25); att ”Guds he-
lighet är uppenbar vorden genom Christum, som var ren och
af synden obefläckad, samt i de menskliga förhållanden, hvar-
utinonan Han här lefde, både verkande och lidande ådagalade
den högsta fullkomlighet” (Fr. 51)! — (Genom en oförklarlig
uraktlåtenhet saknas här Guds sannfärdighet, som väl äfven
både bort och kunnat på detta christliga sätt förklaras).
Samma oaflåtliga hänsigt till Christus röjer sig ock i läran om
Skapelsen och Försynen, såsom då det (Fr. 42) heter, att
”vi ege den tydligaste uppenbarelse af Guds försyn i hans råd-
slot till vår helgelse och saliggörelse, hvilket han genom Chri-
stum utfört. Den, som kommit till erfarenhet af Guds Försyn
i denna tillskyndelse, den måste ock tro, att den i alla öfri-
ga menskliga angelägenheter är rådande.” — Något dunkelt
och outredt, ehuru icke utan djupsinnighet, förklaras (Fr. 49)
menniskonaturens syndighet hafva uppkommit ur ”den första
synden; ty genom fruktan för Guds straff försvagades nu det
obegränsade förtroende och den kärlek, som menniskorna till
en början hyste för Gud; derigenom erhöll egenkärleken före-
träde och blef den öfvervägande böjelsen. Denna inre ofull-
komlighet hade åter till oundviklig följd yttre osällhet, lidan-
de och död.” - Huruledes åter ”den första synden” kunde upp-
komma, eller huru dess verkningar kunde fortplanta sig till
hela menniskoslägtet, lemnar Förf. oförklaradt; äfvensom han
(Fr. 50) med allt för liten dogmatisk noggrannhet betecknar
arfsynden såsom ”ett ärfdt anlag till synd.” Syndens indel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
