Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [71] Theremin, Handledning vid den christliga Religions-undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theologi. 463
oriktighet gränsande obestämdhet och ofullständighet; ieke ens
här sin christliga anda, ty han låter hvarken fv vinedelsen el-
ler nya födelsen vara jbellniskasss utan Guds verk: ”I nya fö-
delsen blifver icke något redan befintligt förbättradt, utan nå-
got nytt skapas. Afven denna skapelse måste vara Guds verk
och kan ieke vara vårt, Likaså kommer den sanna, helsosam-
ma sorgen öfver våra synder icke från oss utan från Gud; och
om vi af hjerlat tro på Christum , så sker detta medan. Gud
dragit oss till Honom” (Fr. 96). — Uti läran ”om Guds Ord”
bade det varit så mycket nödvändigare, att angifva skilnaden
mellan lag och evangelium, som, till följd af den ställning
Sedöliran fått i Förf:s arbete, lagens betydelse såsom en jule
tomästare till Christum alldeles bortskymmes , ja alldeles icke
vidröres. För att kunna behandla Sedoläran med tillräcklig
utförlighet, har Förf. nemligen nödgats skilja den från -Tros-
läran, och för att kunna afhandla densamma i äkta ehristlig
anda, har han måst låta Trosläran föregå såsom dess rot och
grund. Derigenom har väl, såsom nämndt är, en afsedelagens
vigtigaste betydelser gått förlorad, men deremot har sjelfva
Sedoläran fått en alltigenom sannt evangelisk anda och prä-
gel. En christens inre och yttre lif, såsom ett lif i gudak-
tighet, sjelfförsakelse, förtröstan, kärlek och bön, under alla
lefnadsomsorger och lefnadsförhållanden, framstår der i en så
ren och varm och sann teckning, att ref. icke tvekar, att till-
erkänna denna del af Förf:s arbete ett stort företräde framför
de flesta andras i samma väg. I synnerhet är läran om sjelf-
försakelsen ett mästerstycke af enkel, djup och lefvande chri-
stendom. Den lösryckes icke från sin sanna rot vid korsets
fot, utan lindar sig, stilla och ödmjuk, kring dess heliga stam:
”Likasom Christus är på korset död och genom sin uppstån-
delse öfvergått till ett fullkomligt lif; så dör också genom
sjelfförsakelsen vår naturliga menniska, och vi öfvergå till ett
högre, andeligt Lif, som vi före i förening med Christo”, och
”den kärlek, som Christus hos oss upptändt, i det Han för
våra Syd skull led korsets död, skall gifva oss styrka att
fördraga de smärtor, som äro förenade med vår naturliga men-
niskas dödande.” — Såsom en Sedolära in nuce äro till slut
de tio budorden anförda; det som här brister i deras förkla-
ring, återfinnes i de föregående afdelningarne.
Ref:s slutomdöme om detta lilla arbete blifver således det,
att om han än icke, i anseende till ofvan anmärkta bristfäl-
ligheter, kan tillstyrka dess begagnande såsom RR S
vid religionsundervisningen, så har det dock så många Ye 5
ligt sköna och förträfliga ställen, att det med mycken vä
Frer V, ; - 17 is
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
