Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beckman, A. F. Om den Christliga Trosvetenskapens förhållande till den Christliga Tron och den ”Moderna” Vetenskapen (jemte Bihang)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 Om den Christl. Trosvetenskapens förh. till den
i denna sin egenskap af tro är det som tviflet eger förmåga
att gifva eggelse och kraft till forskning. Försvinner tron all-
deles, så upphör tviflet och otro inträder. Otro är trons
motsats; derföre sänker den ock menniskan i liknöjdhet, be-
röfvar henne lusten att forska och begripa. Äfven den, som
ej tror på något positift, måste åtminstone tro på det all-
männa förnuftet — han måste på förhand tro, att han genom
sin tankeverksamhet kommer till sanning eller att denna verk-
samhet är sanningens alstring; tror han ej en gång detta, så
måste nödvändigt allt sökande af sanningen, all tankeverk-
samhet upphöra. Forskningens och vetandets möda kan ej
hafva någonting lockande för den, som är atan all tro och
följaktligen icke hoppas att vinna något med sin forskning.
Ett tillstånd af absolat otro är visserligen , såsom fortfarande
tillstånd, otänkbart hos menniskan; det vore i gräsligaste, mest
omfattande mening en andelig död. LTikväl torde under lifvets
inre skiften en och annan hafva erfarit, hvilka band af förla-
mande vanmagt en relatift öfvervägande otro understundom
lägger på den sökande och forskande anden. Hon försänker
honom i en skendöd, hvarunder han känner sig ännu lefva,
utan att vara mägtig af lifvets funktioner.
; Men tron är ej blott vetandets lLlifsprincip; hon är ock
den grund, i hvilken allena vetandet kan utvecklas och finna
näring. Begripandet fortgår och fulländar sig såsom ett san-
ningens begripande endast i den mån sanningen, såsom ett lef-
vande, sig utveeklande, föremål för erfarenhet, tager den be-
gripandes omedelbara tro i anspråk. I och med upphörandet
af denna omedelbara beröring med sanningen är det lefvande
sambandet mellan den sjeifbestående sanningen och det vetan-
de subjektet afklippt, och detta sednare står der — utan san-
ning, eller närande sig af en död halfsanning. Det vetande,
som under sistnämnde förhållande uppkommer, benämnes med
rätta abstrakt (i detta ords sämsta bemärkelse), lösryckt från
sanningen och blottadt på dess kraft. Det urartar småningom
till sanningstomma bugskott. Vetande är det i alla fall endast
i den mån det är förenadt med tro, vore det ock slutligen
endast tro på det sanningstomma sjelfvet. Visserligen säger man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
