Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XI) - Svedelius, V. E. Om arfsrätten till Sveriges krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Sveriges Förona. 103
Såsom skäl att utesluta KH. Erik XIV:s barn från sin
faders ärfda thron anfördes deras på mödernet vanbördiga
härkomst. Arfföreningen år 1344 gaf dock till ett sådant steg
ingen anledning. Erik Sparre hade väl i sin skvift: pro Lege,
Rege et Grege, låtit förstå, alt Adeln ej vore ovärdig en så-
dan förbindelse med Konungen, men här var ej fråga om en
adlig gemål utan om en qvinna af, snart sagdt, lägsta börd.
De öfriga Stånden gjorde ej heller svårighet att anse sonen
orenad, derföre att modren i ringhet föddes. — Näst efter
förkastelsedomen öfver Erik NIV:s hus följer en trohetsför-
säkran åt Johan III. och Sigismund, hvilkas ätt erkännes för
thronarfvingar; dernäst Hertig Johan med sina barn, sist Her-
tig Carl. ” Arfsrätten gick således i rät nedstigande linie inom
hvarje slägtgren, och kom till de yngre Eedamöterne af den
äldre grenen förr än till någon af den yngre, men var dock,
efter den bestämda ordningen, för alla gemensam.
Denna ordning inom slägten var enahanda med den, som
bestämdes 1344. En verklig förändring skedde genom Arfs-
rättens utsträckning till qvinnokönet, dock först efter hela
den manliga liniens utgång. Då skulle den Prinsessa, som var
äldst och ”oförsedd”, vara Sveriges Drottning, samt en gemål
åt henne sökas, dock ej af de Riken och Folk, som ”oss
Svenske förhafve eller förachte”, eller äro Sveriges fiender,
utan annorstädes ifrån, serdeles bland de Tyske Furstar af
Gustaf I:s blod "). Det var således icke — såsom ofta säges
— år 1604, utan redan nu år 1590, som thronen blef, äf-
ven för Prinsessor, ärftlig. De andra Prinsessorna skulle med
brudskatt förses, och en sådan konungadotter ej gifta sig utan
Ständernas bifall.
Dock lemnades den qvinliga arfsrälten temligen obestämd.
Den som äldst vore och oförsedd skulle varda Drottning. Den
äldsta till åldren? eller den äldsta inom den äldsta lefvande
slägtlinien? Den som var oförsedd? Fanns således ingen arfs-
rätt för den Prinsessa, som, förr än manssidan utgått, trädt
i gifte? En gemål skulle henne sökas: var då en ogift re-
gerande Drottning ej laglig Regent? Var det blott de icke
2) StirRnMAn, I. 384.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
