Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XI) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [28] Lindeblad, Religiösa sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 ÖFVERSIGT AF DEN NYASTE LITTERATUREN.
öh VITTERHET. Såg i
8 Rölisiösa Sånger af Assar Findeblad: Götheborg
CM: Ekbohrn, 1843. 128 sidd. 8:0. (Priset: 36 sk. B: TD
Under denna titel har den talangfalle Förf. utgifvit en
samling. större och mindre poemer af andligt önekall. bland
hvilka man i första rummet igenfinner det vidd Svenska Aka-
demiens mindre pris år 1839 belönta Skaldestycket Missio-
nären. Vännerna af Hr L:s Sångmö skola i denna samling
igenkänna samma poetiska sinne, samma lediga diktion och
samma bildrikhet, som utmärker Hr L:s äldre arbeten, lika-
som å andra sidan kritiken visserligen här ieke heller skall
sakna anledningar till mer än en rält allvarsam anmärkning.
Hr L. är en bland dessa icke få poetiska naturer; som sugit
sin näring på den rika Tegneriska jordmånen, och som upp-
offra icke allenast alla anspråk på originalitet i högre mening;
utan äfven som oftast alla rättigheter till en fri och okonst-
lad utveckling af inneboende sköna anlag, för äran att tram-
pa i de Fejdade fotspåren. - En: följd af denna hängifvenhet
åt ett gifvet mönster är den, aft diktens ofta fina och sinn-
rika. väfnad alideles nedtynges: under det granna språkbrode-
riet; att den enkla sannt poetiska tanken öfverlastas af en
bildprakt, som ej sällan hunnit blifva temligen utsliten, och
oftare tjenar att fördunkla än belysa. Hr -L. besitter en stor
förmåga af rimmens sammanlänknirg; men tillåter sig också
utan betänkande, för rimmets skull; mången oegentlighet i
uttrycket, som är långt ifrån att höra till: de slags degeutlig-
heter, dem poeltiken vill godkänna; t..ex. när han låter men-
niskan ”sjelf” ej kunna resa sig upp ur ”förderfvets elf” -s:
92. — Förf:s vers är alltid ledig men ofta sjelfsvåldig, och
de evinnerliga bilderna ofta enkom betingade af rimmets be-
hof. - Man skalle kunna. påstå, att hans versbyggnad röjer för
liten konst, ehuru den som oftast ej lärer ödså förebråel-
sen alt med all sin ledigbet i sjelfva verket vara rätt konst-
lad; på samma sätt som en öfvad verldsman äfven uti de
mest tvungna ställningar i lifvet, likväl alltid vet iakttaga en
ogenerad hållning. Denna ”virtuositet” (det står bycni som
vill fritt att gifva ordet en vacker tolkning) har Hr L. ge-
mensam med tidehvarfvets flesta vitterhetsidkare af den yngre
uppsättningen, och den kan vara en god gåfva att ega för
hvar och en, som förstår att behandla den såsom- en tjenare
för högre syften, hvilka äro det vigligaste; men är ett för-
derf för en och hvar, som anser den i och för sig innebära
ett ojäfaktigt vittnesbörd om verklig poetisk kallelse. — Hr
LT:s benägenhet att midt under utvecklingen af en ljuf, enkel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
