Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XI) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [29] Cdm, Spanioren i Särna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitterhet. 197
”Den präktigaste dock den snabba Njupån är,
Ivars sköna vattenfall, det stolta Njupeskär,
Utför en lodrät höjd af ”Sjuttio famnar” rusar
Och vandrarn med sin syn förvånar och förtjusar.”
Ännu utförligare är topographien öfver Valencias omgif-
ningar s. 23, och Förf; förråder här nog tydligt ett begär
att litet glorifiera sig öfver sin personliga bekantskap med sö-
dern; en misstanka, hvaråt en iuflickad vers ur en spansk ro-
mans på originalet, hvilken här, i en nordisk idyll, ej kan
undgå att tagas för affektation, ger ökad vigt. Ännu värre
är Förf:s passion för bouppteckningar. Så Far man, s. 47,
ett fullständigt inventarium på Rodrigos qvarlåtenskap, höåek
bland det t. ex. fanns
« « » ”ett res-chatull, der hvarje liten sak
Var: arbetad af guld och med en utsökt smak:
En börs, med guldmynt full, låg helt och hållet sparad;
Hans fina klädedrägt i kappsäcken bevarad,
Hans sköna ur af guld, med diamanter prrde
m. m. som ej så noga kan upptecknas. Må vara, att idyllens
väsende fordrar sådana detaljer, men hufvudsak böra de ej
vara. GoetHrs Hermann und Dorotbea borde i detta fall
vara unga författares föresyn; de skulle bäraf lära sig, att
enskildheter och hvardagssaker erhålla ett poetiskt interesse
endast genom en förgrund af något sannt och stort och för
hela menskligheten betydelsefullt. Ty så snart de stå der för
sin egen skull och ej som organiskt utväxta ur det hela, då
äro de ”döda ting” och ”hokstäfver utan anda.”
Men, torde Förf. invända, i en tid såsom vår, då allting
tillspetsar sig uti ytterliga individualisationer, och då framför
allt den rena tanken sträfvar att beberrska den konstnärliga
inspirationen, måste äfven skalden lyssna på verldsurets tim-
slag. Hans uppgift blir då att logiskt ordna tankens utveck-
Iing och framhålla skönheten af dess organiska sammanhang
genom språkets utbildning till högsta klarhet och genomskin-
lighet. Nåväl, men har Förf. till detta arbete uppfyllt dessa
fordringar, far han väl insett, att de logiska och grammati-
ska lagarne äro något högre än ett barbariskt pedanteri? Nå-
gra exempel skola visa det. Sid. 8 läses:
”En dotter och en son de ägt: att dem förlora.
De sett dem växa opp, de sett dem blifva stora;
Ett lyckligt giftermål de ingått begge två
Och allting tycktes le mot dessa sälla två.”
Ref. blef. bemsh till sinnes vid första genomläsningen; en så
grof öfverträdelse af kyrkolagen, som syskons äktenskap, kom
honom att rysa, ända till dess Förf:s ett stycke nedanföre
tillagda förklaring:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
