Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI (XV) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [86] Nya Teckningar ur Hvardagslifvet: En Dagbok; [87] Förhoppningarne, af Förf. till Cousinerna; [88] Torparen och hans omgifning, af Förf. till Cousinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilterhet. =. 375
”dagboken”; men månne icke hennes och hennes förträffliga
vänners föreläsningar på börsbalen, i Rongl. Museum, i sa-
longen och kabinetten; på Norrbro m. m. äro till öfverlopps,
serdeles som de ej säga någonting nytt, eller på ett nytt sätt;
men deremot gifva personerna en anstrykning af katheder och
docering, som ej bidrager att höja deras värde, |
Förf:nan har läst mycket, och vill tillgodogöra sina stu-
dier; det är billigt, men det är dessas frukter, icke de sjelf-
va, som böra visa sig i ett arbete sådant som detta. För att
t. ex. säga oss, det ”Nordens sångfoglar (månne icke både Sö-
derns och Nordens?) sjunga som” vackrast efter ett mildt som-
marregn”, behöfver väl icke Nilssons Fawnta åberopas. Hvarje
vän af naturen och som en smula på nära håll betraktat den
vet det nog ändå. E
Förf:nans stil har på sednare tider ej obetydligt förän-
drats till lynne och art. Den har ej mera all den oskuld,
den finhet och det sprittande Hf, som utmärkte första alstren
af hennes penna. Den har med åren fått en viss emphas, en
sökt högtidlighet, som till en del undanträngt de förstnämn-
da tjusande egenskaperna, men i värde ej ersätter dem. Att
de der gullkornen af äkta naivetet och djup, sann humor all-
deles "fattas ”Dagboken”, vore orättvist att påstå, men man
får leta efter dem, och det behöfdes ickei ”familjen H.” eller
”Presidentens döttrar.” -Deremot har ordleken insmugit sig
i M:ll B:s författareskap; det är tidens mani, jag vet det, och
hvarföre skulle icke hon, såsom många andra, offra åt den;
men ordleken blir i evighet aldrig något artistiskt, äfven der
den är lyckad; och der den ej är detta, är den — hvad ref.
aldrig ville yttra om något, som flutit uf denna Förf:nas pen-
na. Exempelvis kunde sammanställningen af de ”brusande vå-
gorna” och den ”brusande anden” anföras, om ej något ännu
värre funnes: Floras utrop i den mest exaälterade sinnes-
stämning: ”hvad du vore stor, hvad du vore härlig, om du
blott vore ärlig.” Möjligen är detta blott en inadvertens,
ehuru då i alla fall af serdeles betydenhet, såsom sådan. :
Att vigten af en situalion, det gripande i en skildring,
kraftigare inskärpes hos läsaren genom emphatiska ordalag är
en” förvillelse, den vi ogerna finna hos en Förf:na, som ofta
visat ett så upphöjdt, så fint sinne för det sannt sköna. Icke blif-
va Lennartson eller S:t Orme en hårsmån méra märkvärdiga"
för det deras ”blickar” så ofta äro ”ljungande”, ”skarpa”, ”oro-
liga”, hafva ett ”isande hån” m.m., och Selmas intagande ge-
stalt är läsaren äfven så kär utan en ”silfverklingande röst”
och ”diamantklara ögon.” Berättelsen om Brenners öden vore
lika interessant och mera sann i berättarinnans mun, om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
