Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XVII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [15] Håhl, Anmärkningar vid N. Ignells granskning af den Evangelisk Lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af sig kallande kyrkans män, nemligen dem, som vilja gå
medelvägen emellan kyrkans grundsatser och lära, och den
s. k. nya odlingens. Man må icke förtänka dem, som genom
sin naturs eller bildnings strängare fordran på följdrikhet
klarare inse detta haltande i medelvägs-mannens gång, och inse9
ntt det lätt bör kunna undvikas; man må icke forlänka dem
om de äro fördige att kalla det uppsåtligt, onödigt;
isynnerhet så länge som den christliga kärlekens sans ej lärt dem,
känna och fördraga nästans både svaghet och falska förtroende
till sin styrka. Men denna haltning år ej renlärighetens, och
lärer väl ej kunna visas tillhöra alla dem, som den bekänna;
så mycket mindre som vi torde få anse giltigt, tills
vederläggning kommer, det påståendet att följdrigtighet är ett
denna lära i högsta måtto utmärkande kännetecken.
Det vore ock oförklarligt, huru denna lofvärda motvilja
för halfhet skulle vara förenad med oförmåga att skilja den
ifrån, eller att misstro uppriktigheten af en på fullkomlig
öfvertygélse hvilande hängifvenhet till kyrkans lära, om icke
ett annat skäl tillkomme. Tidsandan, menar man, har höjt
vår bildning öfver sextonde århundradets, som nedlade sina
frukter i kyrkans symboliska böcker, har höjt den öfver
bok-stafstron på bibeln: tidsandan är den andeliga luft, i hvilken
menniskan lefver: hon kan ej undgå att inandas den: det
måste derföre vara ett falskt föregifvandc, om någon förklarar
sig deraf oberoende.
Härvid bör likväl först erinras, att tidsandan uttalar sig,
i hvarje tid af oro, icke allenast i anloppet emot det
bestående % utan ock i dettas försvar. Så länge nemligen det gamla
icke fallit, så måste den anda, som uppehåller det, vara lika
stark som den, hvilken fordrar dess omstörtning eller
förbättring; oeh således ega lika rätt med den senare att gälla
för tidens anda. Utgången af striden kan derföre allena visa,
hvilkendera med största skäl bar detta namn; ty den måste
segra, som i mensklighetens lif har det säkraste stöd. Det
kan äfven anmärkas, att under sjelfva striden man skulle kunna
frånsäga dem begge egenskapen att föreställa den rätta
tidsandan, emedan den ena kunde synas tillhöra den tid, som
redan är stadd i flykten; den andra den, som ännu blott är i
annalkande. Deremot år i hvaije orolig tid temligen
allmänt, och kanske allmännast., deras sväfvande tänkesätt, som
ännu bafva fullt förtroende hvarken för det gamla eller det
nya, men som, indragne i striden och nödsakade att ansluta
sig till endera sidan, sinsemellan söndra sig och förstärka
begge partierna: hvarvid vanligen de ädlare oéh mera sansade
omfatta det gamla, tom för sig har lifvets vittnesbörd, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
