Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XVII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [18] Ignell, Predikningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sid. 65 tyckes Förf. vilja ponera synden såsom ett malum
ne-eessarinm, betraktande den såsom ett godt, såsom ett
uppfostringsmedel för ett bättre oeh saligare Irf. Men skriftenligt
tolkad och betraktad lär väl synden aldrig blifva annat än en
afsky for Gud, och Han erbjuder oss väl att försonas från
synden men icke med synden. 1 stöd af Förf:s föreställning,
neml. att synden vore medel för ett godt ändamål derigenom
**att den bibringar varning och visdom kunde åhöraren såga
till sig sjelf: jag skall synda tappert, så blir jag den visaste
till slat. Långt ifrån att rädas ocb hata synden, såsom
varande just det, som skiljer Gud och menniskor från hvarannan,
finner syndaren sig genom sådana åsigter förnöjd och
tillfredsställd i densamma, enär ju också den är en af Guds vågar
och ett uppfostringsmedel till Guds rike. Förf:s egna
begrepp härom framskymtar icke på ett, utan flere ställen. Så
sägés sidan 118 om Gud, ”att han just genom sjelfva
förvillelserna velat leda oss till insigt om den rätta visheten ocb
sallheten i hans fraktan.” Någon gång tyckes Förf. sjelf ana
vådan af sin åsigt härutinnan och råkar derigenom i motsägelse
med sig sjelf. Detta röjer sig sid. 150, 151, der Förf. å ena
sidan framställer att Jesus oroades öfver synden, ja, till och
med gret öfver den, men å den andra antyder, att den icke
vore något att gråta åt, enär Jesus ”märkte i sjelfva denna
brottslighet en Guds ordning, medelst hvilken menniskoslägtet
skulle föras till ljus, upprättelse, salighet.” Hvad är det då
for nöd, när synden är ett salighetsniedel?
Sid. 99 säger Förf.: ”mer än borttagandet af syndenç
skuld och straff är borttagandet af sjelfva synden, d. ä. af det
syndiga sinnet.” Så väl rättfärdiggörelsen som helgelsen äro
ord, dem vi dödlige lätt kunna bära på läpparna, men
omöj-Jigen sjelfva kunna verkställa. Verkställandets tyngd hvilar
på Christus och hans nåd och makt, och det är vanskelig! för
oss att säga, hvilkendera är för honom ett större eller tyngre
arbete. När man hör honom sjelf sätta i fråga: hvilketdera
är lättare säga: dina synder förlåtas dig, eller statt upp ocb
gack; samt tillika erinrar sig hans arbete i Gethsemane och
den djupa ångest, som föregick hans utrop: Fader förlåt dem!
S& synes ej synnerligt skäl finnas till den föreslållniogen, att
skuldens borttagande vore någon ringa sak, i jemförelse med
borttagandet af det syndiga sinuet. Det eua är ett prius, det
andra ett posterius, förlåtelsen grund, helgelsen följd.
Hvardera för sig har ett värde, som iutet dödligt öga mäter.
Sid. 133 tyekos Förf. vilja påstå, att begreppet om Guds
rättfärdighet uppkommit blott oeh bart genom menniskans rädd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
