Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XVII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Historia - [26] Nilsson, Skandinaviska Nordens Urinnevånare. Ett försök i comparativa Ethnographien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem. Kunna val dessa monumenter kärröra från andra äu ett
kraftfullt folk, som bebott Sveriges södra och vestra kustland
och derifrån trängt pä vissa punkter längre in i landet, noten
aldrig innehaft det s. k. Svearike, oeh således icke varit
någon sådan stam, som, undanträngd från södra delarne af landet,
småningom dragit sig norr ut?
An mer — och detta är serdeles vigtigt — huru kommer
det sig, att half korsgrafvarne alls icke, åtminstone ej till
större antal, förekomma i andra Svenska provinser än just i dem,
som innehafts af den Celtiska folkstammen, och att de äro
snart sagdt oskiljagtiga frän de såsom Cimhriska erkända
monumenter? På sjelfva Falbygden oeh i närheten af
Nyckelängs m. fl. ryktbara korsgrafvar, ser nian ju de ”resta stenar
med öfverliggande större block”, dem Hr N. förklarar
beteckna den Cimhriska stammens tillvaro i alla land. Eller aro icke
de s. k. kumlen i Slöta socken, de der af allmogen kallas
Brandsten, Hallarne m. fl. namn, dylika monumenter? (Jemför
Ljunggrens Sockenbeskrifning 1784). Åtminstone träffar deras
utseende in både med Hr N:s bcskrifning (pag. 2, IV Kap.)
och med den PI. XVII meddelade ritning. — Cimhreroa
torde hafva trängt längre in i landet än man gemcnligen tror.
Fjerde Rajiitlet, som bär börjar med pag. 55, afbaudlar
Sagorna. Den omblandning, de motsägelser m. m., som
förekomma i dessa våra äldsta urkunder, förklarar Förf. sinurikt
och tillfredsställande derigenom, att dessa och alla sagor
hafva sitt upphof från skiijda och mot hvarandra fiendlliga
stammar. ”Jätte- och dvergsagorna äro ej blotta fantasispel; de
hafva historisk grund, ehuru de af den uppskrämda fantasien
blifvit öfverdrifna.” — ”1 hvarje saga kunna vi lått se, om
den utgått från den smävexla stammen; ty den stam, från hvi
I-hvilken sagan utgått, kallar sig alltid sjelf men nis kor ocb
anser sig vara af lagom voxt; den fremmande stammen
beskrif-ves, om sagan utgått från de smävexla, såsom åbäkligl stor och
stark; om den utgått från de storvexta, som ömkligt liten och
svag. Den storvextare yfves af sin styrka och bchaudlar den
svagare med öfverdådigt förakt: det är Thor, som med foten
kastar dvergen på Balders bål; det är Kanaans Enakirn, som
anse Israeliterna för gräshoppor; det är Gallcru, som
föraktligt nedblickar på den smävextc Romaren.”
Hr N. antager, att Jolnarne varit Finnar, ett högvext,
ljuslätt folk, samt att ”Thor var en Fiusk Gud och alt hans
lära och folk spridt sig från Finland till Sverige och Norge.”
Hvad det första påståendet angår, har det, jemväl före
Hr N., af utmärkte fornforskare ansetts, att Jotnar eller
Jättar och Finnar varit samma folk, och de skäl, som förebragts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
