Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XVIII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [30] Sartorius, Läran om den heliga kärleken, eller Grunddrag till Moraltheologien enligt den Evangeliska kyrkans bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bedömas, innan man kommit till dem. Vill man veta det
samband, b vari Förf. ställer Moral och Dogmatik till b
varannan, så gifver han till svar: *’eå oupplösligt förbunden som den
kärlek vi öfva är med den kärlek vi tro; de concentrera sig
i kärlek och genkärlek och kafva sin enhet i kärlekens
princip." På samma sätt är ock kärleken principen i Förf:«
arbete, och derföre söker han ingen strid med olika tänkande^
utan söker tvärtom, så mycket som möjligt, försona det
fi-endtliga. Detta löfte håller han ock till den grad, att man
under läsningen ju längre dess mer känner sig lyftad inom
den varma sferen af den himmelska kärlek, som omfattar allt
skapad!« Uti ingen bok kunna Egoism ocb Pelagiånitem lida
ett svårare nederlag än här. (Man läse sid. 36 och följ.). På
ett kraftfullt sätt tillintetgöres kalholikernas status purorum
naturalium såsom ock måuga andra irriga begrepp, hvilka i
kyrkan tidigt eller sent insmugit sig* Genom den lyckliga
utgångspunkt, hvarifrån Förf. öfverskådar det hela, och fram*
ställer kärleken såsom källan till allt godt och
sjélfvisk-heten såsom källan till allt ondt, träda de bibliska lärorna
fram i det klaraste ljus och det skönaste sammanhang. Läran
om djefvulen, soin mången theolog är så frestad att ställa
långt på sidan om allt measkligt, har Förf. i ocb genom sio
framlagda grundåsigt, förstått att bereda en så naturlig ao*
knytningspunkt dertill, att äfven den mest feghjertade, eller,
som ban helst vill beta, fördomsfrie, utan all invändning
påtvingas den klaraste insigt så väl om dess sambapd med
synden, som dess vigt i afseende på syndens tillläknande och
straifjusticens vidmakthållande (sid. 113, 113)* Den Budel*
b ach 8 ka anmärkningen, stödd på Job. 8: 44, tyckes förlora
sin vigt, då inan närmare granskar Förf:S framställning sid.
107 -och följ. Djefvulen talar af sitt. eget, det är sannt,
men detta egna har Förf. icke heller uraktlåtit att framhålla.
Maa kan säga om denne Författare, att han mera tecknar åo
målar, och är såsom sådan måhända oöfverträffelig. Sinnrika
och djupa tankar framträda i mängd, frapperande genom
korthet Qch enkelhet i uttrycken. Sådana förekomma i synnerhet
i kapitlet .om syndeös väsende. Oberoende af all verldslig
pbilosopbi och utan att inlåta sig i metafysiskt hårklyfveri,
bringar han äfven de svårfattligasle sanningar till klar evidens.
Förträffligt ådagalägger Förf. ock halllösheten i den
philo-80 ph is ka moralen > i det han visar, att den utan Christum
endast är en tom skugga, att den är en herrelös morhl, som
nyttjar imperativer utan att känna någon imperator. Det
enda usan skalle hafva att aanädsa år, att samma tankar hå<*
gon gång återkomma > btfFårft, ehuru » uHmknhet lycklig t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
