Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV (XIX) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Historia - [49] Afzelius. Svenska Folkets Sagohäfder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kultur ; än våra fäder ägde, oeli kasta längtande blickar lill
deras tid, som, rätt besinnadt, vi ej borde önska oss tillhaka.
Dessa betraktelser föranledas af läsningen utaf ett arbete,
som genom den stil, b vari det blifvit skrifvet, flyttar läsaren
tillbaka i en aflägsen lid. Tv detta är väl dessa Sagohäfders
största förtjensf, att «leras stil ar sä lefvande, att man
verkligen ser de bilder, som der malas, och kart med känslan
fatta våra förfäders lif. Det ar ej en lärd granskare,7 som
berättar utan att tro, eller med tvißande och spefull ton
förkunnar ett enfaldigt tidehvarfs sagor, leende åt dess dårskap
i känslan af sin egen vishet. Nej, det är folkets röst,
framförd af en folkets vän, som sjelf hört den ocb skyndat att
ur sitt bjertas djup framföra dessa alltmer förklingande ljud,
till deras undervisning ocb förnöjelse, som förstå att hemla
lärdom af det, som är enkelt och synes enfaldigt, samt
fjn-sas ej blott af det sköna i verldsliiVcts lina bildning, nian
afven af det, som lefver ”i skogar, i berg ocb i dalar/’
Det är en mild hjerllighet i Forf:s framställning, som
tjusar läsaren, cn from tro, dork blandad med cn ton af
didaktiska förmaningar. Det är såsom Förf. fruktade, att
läsaren ej blott skulle falla det hisloriskl-poeliska elementet i
hans berättelser, ulan äfven tro för myckel på sjelfva
berättelsens innehåll. Denna fruktan har väl varit Öfvcrflödlg.
Itland dc läsare , som Förf:s bok kan lrätfa, finnes visst ingen,
som tror på elfvor, bergtroll oeb necken. Förf. bar troligen
tänkt på den bland Sveriges allmoge, särdeles i
bergstrakterna, ännu fortlefvande skrocktron, och fruktat att räcka
densamma ett stöd. Men till denna allmoge komma troligen
ej de af trycket utgifna Sagohäfderna, ehuru de ännu
lefvande fragmeuterna af dessa liäTder torde blott frän dess läppar
kunna inhemtas.
Denna förmanande ton är dock ej obehaglig; den anslår
ej illa sagoförtäljarcii; väl skulle den kunna vara borta, mon
den utgör dock ett drag i den karakter af patriarkalisk frid,
som genomgår berättelsen. Folket såsom en familj,
konungen dess fader, hans person föreningsbandet, personlig
kärlek, trohet, lydnad, enkla dygder, ömsesidig aktning för allas
rätt, utan strid oui rättigheter, utan anspråk på noggranna
rältsbestäiuniiigar, sådan är den karakter, som Förf. sjelf
synes älska, ocb, der några drag deraf åtcrfriinas, med
förkärlek framställer.
En sådan karakter är aktningsvärd oeb vaeker, derföre
är ock Förf:s framställning fridfull ocb angenäm. Man bör
dock vakta sig att anse denna sida af sambällslifvet såsom
den enda aktningsvärda, den enda skena. Mycken dvgd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
