Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV (XIX) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [54] Sätherberg, Blommorna vid vägen. 2 h. Alfhilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FUterhet
«tek ging landlmn, Bertel, aUar den ongle Humid, Ml
£*4cen vill bringe henne ett gifle eig med en rikere oeh «h
lira friere, Gunnar. Tredje dagen kalla» ’’Haralde klagen",
en liten romans af mycken vekhet och melodiek diktion. I
fjerde sången träffar på ett elotteröl Harald sin älskade, då
kan får veta, att Gunnars bröllapp med Alf hilda är ulsatt
till följande dagen, alt han ingenting bade att hoppas for
denna veriden, och ett ny ti möle aftalas för aftonen.
Äf-ven denna sång är till större delen rent lyrisk. I femte sån*
gen utmanar Harald Gunnar för att kämpa om Alf hilda, me*
denne, stolt och öfvermodig, ger ett undvikande eller miss**
ledande svar. 1 sjette sången är Gunnar på jagt oeh kommer
i strid med en annan fiende, en björn. Här är Förf. i sitt
element. Denna jägarsång har i välljud och lefnadsfrisk
skön-bet få medtäflare. Emedlerlid iufinner sig (sjunde sången)
Alfhilda i skogen för alt möta och for sista gången taga
farväl af sin Harald, men möler honom ej, oeh blir slutlige*
förföljd af den björn, på hvilken Gunnar lossat sitt skott.
Åttonde sången. Gunnar har i skogen hört Alfhildas rop och
söker henne, men förgäfyes. I nionde såugen går Harald och
väntar pä det öfverenskomna enviget med Gunnar, men anar
slutligen oråd oeh märker att han blifvit bedragen, och
skyndar då, efter att länge hafva irrat vilsen i skogen, till kolarens
koja, der- han skulle möta sin Alfhilda. 1 tionde oeh sista
sången träffar Harald den gamle kolaren, och får af honom
den upplysning, alt Alfhilda begifvit sig nt i skogen för att
möta honom. Han ilar då efter henne^ och anar, att det var
kennes rop han hört aftonen förut, oeh att hon blifvit
förföljd af björnen. Dessa rykte hinner Gunnar oeh Bertel, oeh
de begifva sig med sitt folk pä skallgång efter björnen ; för
ait om möjligt rädda Alfhilda. Gunnar kommer slutligen i
tvekamp med björnen, som öfvermannar honom, men räddas
af ett skott ur Harald bössa.
”Han sk5t . . - och nr bröstet på vilddjuret frysar
En ström ntaf blod, . . . emot Harald då rusar
Det sårade djuret med tjutande gny.
Och tid blef der ickc att fly.
- \
De famna hvarandra, de brottas oeh blöda,
De trampade tyfvorne färgas så röda,
De mossiga stenarne blänka af hlod.
Fördubbladt är kämparnas mod.”
Slutligen faller björnen, utmattad af striden oeh
blodförlusten, men Harald faller med honom. Alfhilda kommer dit,
oeb finner sin Harald döende. Detta ställe är vackert, men
erinrar nog starkt om Tegnérs Axel; dock torde det beslåg*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
